Granskningskraven blir starka när någonting gått riktigt snett, som vid de ohyggliga terrordåden i Norge eller när det gäller handläggningen av Quickmålen i Sverige. I Norge har den offentliga granskningen inte vilat på hanen. Det är ofrånkomligt att även Quickskandalen granskas ingående.
När något gått riktigt snett t ex polisiärt som i Norge vid Breiviks ohyggliga terrorattentat eller rättsligt i Sverige när det gäller handläggningen av Quickmålen blir granskningskraven starka. Något måste hända och ansvariga helst ställas till svars där så är möjligt.
I Norge har polisen tidigt gjort en egen utvärdering av sina insatser. Polisen har till och med offentligt bett om ursäkt för att så många liv gick till spillo. Flera offentliga höga befattningshavare har snabbt avgått som en följd av terrordåden. På initiativ av statsministern har kort tid efter attentaten tillsatts en kommission (22 juli kommissionen) som fått i uppdrag att gå till botten med frågan vad som gick fel från myndigheternas sida och vad som kunde ha gjorts bättre. Redovisningen kommer officiellt idag den 13 augusti. Genom läckor har tidningen Verdens Gang avslöjat att det blir ord och inga visor i kommissionsrapporten gentemot de ansvariga.
I Norge har den offentliga granskningen alltså inte vilat på hanen.
I Sverige har den ännu ej helt avslutade rättsliga handläggningen av åtta mord(begångna 1976 – 1988) gällande Thomas Quick tagit lång tid med långt utdragna resningsprövningar. Det slutliga utfallet med sannolikt genomgående frikännande domar kan tydligt skönjas. Därmed torde vi få den största rättsskandalen i modern tid i Sverige. Det förhållandet att Quick tagit tillbaka samtliga tidigare erkännanden saknar större betydelse eftersom beviskraven inte minst i mordmål rimligen är så tuffa att bevisningen knappast kan stå och falla med ett erkännande. Allra minst om det gäller många från varandra oberoende mordfall.
Märkligheter under handläggningen av Quickmålen har på ett tidigt stadium fått en genomlysning efter en noggrann och avslöjande fingranskning av nu framlidne journalisten Hannes Råstam. Efter Råstams död har även nyligen en redovisning sammanställts i bokform. Utan Råstam samt idoga tidiga advokatinsatser för att få resning till stånd hade sannolikt en tidigare för den rättsliga handläggningen förhållandevis ytlig och myndighetsvänlig JK-granskning riskerat lägga locket på för den kritik som förekom mot Quickutredningarna. Även en RÅ-prövning i februari 2009 har delvis hänfört sig till JK-granskningen, även om RÅ då positivt initierade ett resningsförfarande till Riksenheten för polismål.
Thomas Quick (numera Sture Bergwall) sitter fortfarande inspärrad för de mord han ännu inte frikänts från, trots att få torde tveka om den rättsliga utgången i de kvarvarande resningsfallen. Åklagarmyndigheten har i de fall åklagare själv ansökt om resning uttalat stark kritik mot den ursprungliga utredningen. RÅ har för sin del den 7 augusti 2012 klargjort att han ännu inte tagit ställning till om det finns skäl till någon ytterligare åtgärd.
De ansvariga i Norge har tidigt träffats av följdverkningar i anledning av Breivikattentaten. I Sverige har så sent som den 5 augusti 2012 i en artikel i Svenska Dagbladet både den ursprunglige åklagaren och utredningsmannen fortsatt hävda att de handlat korrekt. Det har gått prestige i fallet Quick. ”Resningsbesluten är tunna som vatten” säger åklagaren enligt artikeln. Yttrandefriheten är naturligtvis långtgående och bör så vara men frågan är om inte RÅ i ett sådant läge bör sätta ner foten och betona Åklagarmyndighetens officiella uppfattning så att det dånar i omgivningen på Östermalm?
Det är ofrånkomligt att Quickskandalen granskas ingående av en oberoende offentlig utredning med en kompetent ordförande som har både hög integritet och ihärdighet som få andra i världen.
Fråga är alltså inte om utan när beslut om en offentlig utredning ska fattas.