I Sverige är det i många sammanhang en nackdel att ha utländsk bakgrund, ett utländskt klingande namn eller ett utseende som inte uppfattas som ”typiskt svenskt”. Att diskriminering förekommer är väl belagt i allt från anställningssituationer till krogköer.
Det är bakgrunden till att Sverige allt oftare beskrivs som ett rasistiskt land, och svenska folket som bärare av djupt rotade rasistiska föreställningar.
Men det här är en felaktig beskrivning av attitydklimatet i Sverige, och den typen av retorik i praktiken försvårar kampen mot invandringsfientlig politik.
Det gäller nämligen att försöka hålla två saker i huvudet samtidigt.
Å ena sidan: det är tveklöst så att personer med utländsk bakgrund allt för ofta möts av diskriminering och drabbas av rasistiska fördomar. Varje gång någon bedöms utifrån sin etnicitet istället för sina handlingar är en gång för mycket. Rasism kan aldrig accepteras.
Å andra sidan: i jämförelse med andra länder är rasistiska åsikter de facto unikt sällsynta just i Sverige, mycket talar för att Sverige är världens minst rasistiska land.
World Values Survey – den mest etablerade källan för jämförelse av värderingar i olika länder – visar till exempel att Sverige har en unikt stor opinion som vill se en liberal invandringspolitik, unikt få som vill kraftigt begränsa invandringen och unikt få som tycker infödda ska ges förtur på arbetsmarknaden.
Även partipolitiskt går Sverige i en annan riktning än övriga Europa: medan många andra länder allt mer stänger sina gränser blir den redan liberala svenska politiken än mer liberal. Det är något att vara stolt över.
Svenska opinionsmätningar visar också tydligt att invandringsfientliga åsikter blir allt mindre vanliga, i motsats till vad som ibland påstås. Tydligast är kanske SOM-institutet, som under decennier följt hur den invandringsfientliga gruppen år för år blir mindre.
Hur går det ihop? Allt fler säger sig ju sympatisera med tydligt invandringsfientliga Sverigedemokraterna?
Det är inte egentligen särskilt förvånande, utan följer ett välbekant mönster i opinionsforskningen. På områden där samhällsutvecklingen är särskilt stark och tydlig uppträder ofta protestreaktioner från grupper som vill se en helt annan utveckling.
Vi har sett det förr. Miljöpartiet föddes som en protest mot konsumtionssamhället. Kristdemokraterna föddes som en protest mot att kristna världen allt mer sattes på undantag. Piratpartiet föddes som en protest mot en tilltagande elektronisk övervakning och kommersialisering av internet.
På samma sätt bör man tolka det ökande stödet för SD: i ett allt mer mångkulturellt och tolerant samhälle protesterar en frustrerad minoritet mot en samhällsutveckling som strider mot deras värderingar.
Rasisterna blir färre, men de som finns kvar i gengäld blir mer politiskt aktiva.
Den stegrade politiska aktiviteten i invandringsfientlig riktning är i sig ett stort problem. Men hotet består inte i att rasisterna är många (det är de inte) utan i att den invandringsfientliga politiken nu etablerat sig i riksdagen och många kommuner.
Denna politik behöver bekämpas. Det kräver skarpa politiska argument. Konkret politik som visar att de invandringsfientliga förslagen bygger på osunda idéer, förljugna verklighetsbilder och hotar den öppenhet och tolerans de flesta av oss uppfattar som mycket svensk.
Idag ser vi väldigt lite av detta. SD:s människosyn kritiseras förvisso ofta, men allt för sällan tar någon deras faktiska politik på allvar och bryr sig om att visa varför den inte håller.
Det är dags att se verkligen sådan den är: nej, Sverige är inte ett rasistiskt land men vi behöver ta hotet från den invandringsfientliga politiken på större allvar.