Att vi nu börjat prata om integration i hög utsträckning är naturligtvis mycket bra, efter år av åsiktskorridorer och tankeförbud.

Men när man hör många partier lägga fram lösningarna på integrationen och på den stora arbetslösheten som präglat utlandsfödda i Sverige i decennier verkar den vara framför allt fokuserad på välfärden.

Såväl förskolor som skolor, äldrevård och vård ska vara några slags integrationscentraler. För att det råder personalbrist där.

Tanken är god, teoretiskt. Man möter personalbrist mot nyanländas behov av arbete. Men i verkligheten är det synnerligen dåligt genomtänkt.

För det är just i dessa verksamheter som man behöver både mycket goda kunskaper i svenska och i svensk kultur. För att man jobbar så nära människor. Något ingen nyanländ kan förväntas ha.

Vi har en mycket stor offentligt finansierade välfärd och högst skattetryck i hela OECD. Skatterna är tänkt att finansiera hög omfattning av offentligt finansierad service, avgiftsfritt eller nästintill. Inget parti vill ändra på välfärdsmodellen.

Vi lämnar in våra bebisar till förskolan när de är 12 månader och får ha barnen där mer än 40 timmar i veckan om vi vill, tills de är 6 år och börjar förskoleklass. Men under den tiden ska våra barn lära sig prata svenska.

Det ställer krav på att personalen är mycket bra på svenska själva, under denna viktiga tid i våra barns egna språkutveckling.

När de börjar skolan vid 6 års ålder fortsätter språkutvecklingen men nu på mer avancerad nivå – de ska bygga ut sina ordförråd och lära sig grammatik. Och ämnena i skolan från årskurs 1 och en rad år framöver är framför allt fokuserade på Sverige.

Det är svenskt samhälle och historia som ingår i samhällskunskap, svensk geografi, svensk flora och fauna och för att lära sig engelska måste man först kunna svenska bra.

Barnen sjunger mestadels svenska sånger och läser svenska böcker. Hur ska en nyanländ lärare kunna lära våra barn allt detta?

När vi är sjuka är vi som mest sårbara och behöver samhällets resurser mest.

Fackspråk inom sjukvården är tillräckligt svårt att förstå för många, och under de stressiga och hemska omständigheterna som det innebär att vara sjuk, än att behöva hantera personal som inte kan förklara på utvecklad svenska.

En kirurg eller andra inom vården som har få kontakter med patienter kan absolut jobba inom vården utan att kunna svenska men det är inte där den stora personalbristen är. Utan den finns lägre ner i hierarkin, av de grupper som har den största kontakten med patienterna, som sjuksköterskor och undersköterskor.

Ännu viktigare med språket är det inom äldrevården för många gamla hör dåligt, vilket gör det svårare att förstå när folk bryter. Dessutom påverkas språket och förståelsen av demens, som blir vanligare och vanligare eftersom befolkningen blir äldre och äldre.

Hur ska en nyanländ kunna få våra äldre att känna sig trygga och förstå om de inte kan prata så att de förstår?

Vi kan inte förvandla välfärden till ett stort integrationsprojekt och låta små barn, sjuka och gamla vara några slags medel på vägen till integration. De som behöver vår omsorg mest ska inte reduceras till integrationsredskap.

Vår välfärd, finansierad med otroligt höga skatter, är inte byggd för det utan den är till för alla de människor som bor i Sverige och som har behov av just utbildning, vård och omsorg. Fokus måste ligga där, att leverera så hög kvalitet av välfärd för skattepengarna som möjligt.

Missförstå mig inte. Det är jättebra om det finns nyanlända och utlandsfödda som bott här en längre tid som har tillräckligt höga kunskaper i svenska och i svensk kultur för att leverera just det och därmed få jobb där.

Men vi kan inte betrakta välfärdens kärna som främst en integrationsautomat för att fixa migrationskrisens efterspel.