I sin jakt på företagare tog regeringen bort avdragsmöjligheterna för företag att erbjuda sina anställda privat vård. Undantaget var givetvis facken, Socialdemokraternas bästa vänner ska ju inte drabbas av några nackdelar. Bara resten av befolkningen.

Så den 1 juli 2018 infördes de nya bestämmelserna: regeringen tog bort möjligheten till bruttolöneavdrag/löneväxling för all privat sjukvård.

Det var också det datumet som bruttolöneavdraget för IVF-behandlingar togs bort på samtliga IVF-kliniker i Sverige. Ett datum landets barnlösa kommer att komma ihåg länge.

Istället tvingas nu de som inte har lyxen att födas med en fertilitet som levererar barn på kommando betala hela beloppen själva.

En enda behandling på till exempel Sophia-hemmets IVF- klinik kostar 39 000 kronor. Ett paket om tre kostar 78 000 kr. Eller vänta 2 år i landstingets kö, för att få några försök avgiftsfritt av dem. Men när de två eller tre försök man får är slut är det hej då.

Därför är de privata IVF-klinikerna helt centrala för barnlösa. Det är dit man vänder sig om man inte på grund av ålder har två år att lägga på att stå i kö.

Eller man har trots landstinget inte blivit gravid. Eller man vill ha fler barn än ett. Bruttolöneavdraget har varit jätteviktigt för många utan starka finansiella resurser. Det har gjort att inte bara de med stora inkomster haft råd.

Men nu är den möjligheten stängd. Att få barn har blivit en klassfråga.

Det är viktigare för Socialdemokrater att göra en ideologisk poäng om privat vård än att bry sig om det drabbar någon utsatt.

För man är utsatt som barnlös med barnlängtan. Jag vet. Jag är före detta barnlös. Jag och min man gav upp efter ett års försök, jag var 33 år då.

Vi gjorde fem IVF-försök på St Görans IVF-klinik. 27 månader av förtvivlan, hopp och djupaste sorg.

Den 23 november 2010 fick jag äntligen det där sabla plusset på stickan. Jag grät, mer än när barnen föddes. För den 10:e december 2010, samma dag Robert Edwards fick nobelpriset för IVF-metoden, fick vi veta att vi väntade tvillingar. Samma dag fyllde jag 35 år. De föddes stora och friska i juni 2011.

Nu är mina killar sju år. De går i skolan. Långa, starka, bråkiga och helt underbara. Men det går inte en enda dag då jag inte överväldigas av tacksamhet över att vetenskapen gav oss dem när naturen inte ville.

Driften att få barn och skydda dem är en av mänsklighetens starkaste. Därför är barnlöshet ett sådan bottenlös sorg. Bara de som har varit där kan förstå.

När det enda man kan tänka på är att bli gravid samtidigt som alla vänner och familj går runt med stora magar och drar barnvagn. Och man förväntas vara glad för deras skull.

De föder både två och tre barn medan ni fortfarande väntar och svarar med krampaktiga leenden på frågan ”när ska ni skaffa barn då?” att jovisst, men sånt kommer när det kommer. I själva verket vill ni bara gå hem.

Att då dra undan mattan på dem för att Socialdemokrater bedriver klappjakt på privata företag är bedrövligt. Det är nu en klassfråga vilka som ska bli föräldrar och uppleva den utomjordiska lyckan jag unnar alla som längtar att få känna.

Precis som Socialdemokraterna raserade LSS i jakt på finare siffror i statsbudgeten inför valet lämnar de nu landets barnlösa i sticket för att det är viktigare att jaga småföretagare än att de ska få ynnesten att bli föräldrar.

Dags att låta någon annan styra landet istället för ett gäng som utan problem kliver på utsatta grupper i en ideologisk klappjakt på privata företag.