Som Malmös starke man har Ilmar Reepalu (S) drivit igenom många positiva förändringar i kommunen. Baksidan är att han fattat besluten någon annanstans, utan demokratisk kontroll och insyn. Det är en antikverad ledarstil som aldrig fungerat om inte lokalpressen behandlat honom så vördnadsfullt, skriver Anders Ydstedt.
Malmös kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu (S) har meddelat att han avgår till sommaren. På det sättet slipper han riskera att tvingas lämna uppdraget efter valet 2014.
Ilmar Reepalu föredrar som alltid att göra som han själv vill, även när det gäller att sluta.
Det är många som nu hyllar Reepalu för det han gjort för Malmö. Jag kan bara instämma i att Malmö på många områden blivit en bättre stad sedan 1994. Flera av de förändringar som Reepalu brukar lyfta fram påbörjades dock redan före hans tillträde, till exempel beslutet om att bygga Öresundsbron.
Men Reepalu ska äras för att han fortsatt och utvecklat arbetet att modernisera Malmö.
Så vad ska nu hända framöver i Malmö? Jag lämnar frågan om successionen inom Socialdemokraterna till dem som äger den (även om det kanske kan blir en tuff öppen kamp mellan efterträdarna framöver). Oavsett vilket hoppas jag inte vi får se någon ny ledare som tituleras Malmös ”starke man”.
Efter att Göran Johansson slutade som kommunstyrelseordförande i Göteborg 2009 är det bara Malmö som har haft kvar denna omoderna nomenklatur. Det finns anledning att reflektera över detta begrepp, även om Reepalu själv inte valt sitt epitet.
”Starke man” syftar på att ledaren verkligen ser till att effektuera beslut i kommunen vilket ofta ses som positivt, ett tecken på beslutskraft. Baksidan är att besluten har fattats någon annanstans, helt utan demokratisk kontroll och insyn. Det är i Ilmar Reepalus egna nätverk av affärskompisar som de strategiska besluten tagits. Tyvärr är det en lång tradition i Malmö, där fullmäktige bara har varit ett rundningsmärke.
I grunden är detta olyckligt för den kommunala demokratin.
Ilmar Reepalus ledarstil hade aldrig fungerat om inte lokalpressen behandlat honom så vördnadsfullt, och undvikit att granska och kritisera. Symptomatiskt var det först när Magasinet Neo och nationell kvällspress uppmärksammade Reepalus minst sagt komplicerade förhållande till Malmös judar som den allvarliga problematiken uppmärksammades på allvar även i Malmö.
Så här i efterhand kan man fundera på om inte den olyckliga utvecklingen under Reepalus styre när det gäller brottslighet, hög arbetslöshet och underkända skolresultatet hade kunnat uppmärksammas tidigare med en sundare relation mellan makten och lokalmedier.
Reepalu hade kunnat gå till historien som en riktigt stor man – om han låtit bli att in i det sista så småaktigt kritisera sina föregångare, till och med i avskedsartikeln i Sydsvenskan.
När vi nu summerar hans år vid makten får Ilmar Reepalu därför leva med att hans insatser nagelfars. Positivt är alla fina nya hus och stadsdelar längs med vattnet, men även att Malmös näringsstruktur har byggts om. Negativt är segregation, utanförskap, undermåliga kommunala skolor, hög arbetslöshet och en av Sveriges sämsta skattekrafter.
Här väntar stora utmaningar för Malmös politiker.
Förhoppningsvis var Reepalu Malmös siste starke man – så att staden äntligen kan bli en modern stad som styrs mer demokratiskt. Staden har så goda förutsättningar att lyckas bättre; ett fantastiskt läge, goda kommunikationer, ung befolkning och stark tillväxt.
Tack Ilmar för det du gjort – och grattis alla Malmöbor till att vi nu har chansen att få ett mer normalt styre.