I gårdagens Studio Ett debatterade jag med Mona Sahlin om hur Sverige ska hantera återvändande jihadister.
Jag står för den förtvivlan som många yezidier, armenier, assyrier, syrianer och kurder i Sverige och Mellanöstern känner över svenska regeringens gullande med de återvändande jihadisterna.
Sahlin bedyrade sitt förebyggande arbete mot jihadister men ett seriöst preventivt arbete skiljer sig markant från Sahlins flört med islamister utifrån en tro om att hon på så sätt får dem att skona Sverige från terrorhandlingar.
Denna ”skona-Sverige-linje” innebär att Sverige i praktiken struntar i de människor som i andra länder drabbats av IS brutalitet.
En långsiktig prevention kräver en kraftig politisk och principiell markering från Sveriges sida gentemot de hemkomna jihadisterna och IS.
Straffrättsliga åtgärder har inte bara en normbildande effekt utan också en avskräckande funktion vilken ska tillgripas i hanteringen av jihadisterna.
Regeringen ska våga ställa krav på islamiska föreningar och församlingar som får statsbidrag och öka tillsynen av de som bjuder hit våldsbejakande islamister.
Precis som Frankrike behöver Sverige införa sekulär undervisning, upplysa elever om de förbrytelser som islamister, både statsbärande och i opposition, gjort sig skyldiga till.
Regeringen ska också ställa krav på Turkiet som jihadisternas transitland och se över sin vapenhandel med Saudiarabien som stödjer islamistiska grupper världen över.
Mona Sahlin säger ingenting om när Sverige ska börja åtala de hemkomna islamisterna.
Tyskland har ställt en hemkommen 20-årig jihadist inför rätta och förbereder fler rättegångar. England överväger att dra in medborgarskapet för IS-krigare som har dubbelt medborgarskap och införa inreseförbud mot dem. Frankrike kommer att satsa på sekulär undervisning för att förebygga militant islamism.
Dessa tre länder har till skillnad från flata Sverige visat politisk vilja och moraliskt ansvar inför offren för IS brutalitet.
Sahlin behöver tydliggöra vad hon menar med avhoppare? Individer som hoppar av kriminella organisationer gör det efter att ha reflekterat över sitt medlemskap, rannsakat sig själva, tagit avstånd från organisationen och fördömt dess verksamhet.
I fallet med jihadisterna har vi än så länge inte sett någon av dem träda fram och uttrycka sitt avståndstagande från IS. En del av dessa jihadister har uppfostrats och uppmuntrats sedan barnsben till att försvara islam med våld.
Det blir således ytterst tveksamt om Sahlins satsning på ”omprogrammering” av jihadisterna kan ge effekt då frågan handlar om dessa har förändringspotential.
Sverige borde inleda ett samarbete med de folkgrupper som drabbats av IS dödsmarsch och kontakta överlevande samt vittnen. Svensk polis måste bli bättre på att samarbeta med Interpol för att lagföra de återvändande jihadisterna.
Sveriges trovärdighet som försvarare av mänskliga fri- och rättigheter har redan ifrågasatts av de folkgrupper som drabbats av IS brutalitet.
Avstår Sverige från en kraftigt markering gentemot jihadisterna och IS, genom att ställa de återvändande islamisterna inför rätta, kommer förtroendet för Sverige i Mellanöstern och bland kurder, assyrier, syrianer, armenier och yezidier i Sverige men även bland stora delar av etniska svenskar att rasa samman.
Vi står inför ett vägskäl. Mona Sahlins flört med jihadisterna tyder på att Sverige tar jihadisternas parti mot de nyss nämnda folkgrupperna.