KLIMATPOLITIK Kritik från forskare, organisationer och senast Riksrevisionen visar att regeringens klimatmål saknar trovärdighet. Målet är oklart formulerat och är i princip förenligt med utsläppsökningar, och att förlita sig på den internationella utsläppshandeln är ytterst osäkert. Det skriver riksdagsledamöterna Jens Holm (v), Åsa Romsson (mp) och Rikard Warlenius från den gröna tankesmedjan Cogito.
Regeringsalliansens klimatmål uttrycks i klimatpropositionen (2009) och presenterades som ”den mest ambitiösa klimat- och energipolitik som något land i Europa presenterat”. Att så är fallet har tidigare ifrågasatts eftersom det så kallade 40-procentsmålet inte avser att minska Sveriges inhemska utsläpp med 40 procent utan med cirka 29 procent (se till exempel rapporten Klimatmålen inför verkligheten, Cogito 2010).
Enligt målet ska utsläppen 2020 ska vara 20 miljoner ton koldioxidekvivalenter lägre än år 1990. Så mycket som en tredjedel, 6,7 miljoner ton, ska nås genom köp av så kallade internationella utsläppskrediter. Att Sverige bidrar till genuina utsläppsminskningar i andra länder är i sig inte särskilt kontroversiellt. Problemet är att inköp av utsläppskrediter via FN-mekanismerna CDM (Clean Development Mechanism) och JI (Joint Implementation) medför stora risker.
En omfattande studie menar att hela 40 procent av projekten inte bidrar till utsläppsminskningar som inte annars skulle ha skett. I en nyligen publicerad granskning, Klimatinsatser utomlands – statens köp av utsläppskrediter, drar även Riksrevisionen slutsatsen att ”det är osäkert om projekten leder till reella utsläppsminskningar”.
Eftersom regeringen har gjort utsläppskrediterna till en bärande del av Sveriges klimatmål medföljer ett särskilt ansvar för att utsläppskrediter som köps verkligen motsvarar de utsläpp som görs i Sverige. Kan regeringen garantera detta? Om inte, hur trovärdigt är då 40-procentsmålet?
Själva mekanismernas existens är dessutom osäkra efter 2012. Som bekant har världssamfundet hittills misslyckats att enas om en förlängning av Kyotoprotokollet. Även om det finns närapå enighet om att CDM ska fortsätta anser många länder att regelverket behöver förbättras. Vad gäller JI finns röster för att mekanismen helt ska läggas ned.
Regeringen måste därför förhålla sig till det inte alls orealistiska scenariot att den internationella utsläppsmarknaden brakar samman eller förändras så att en tredjedel av utsläppsmålet inte kan nås som planerat. Tänker regeringen i så fall överge 40-procentsmålet eller är den beredd att vidta andra åtgärder för att nå målet? Även denna fråga pockar på ett snart svar.
Det finns dock ännu värre oklarheter i regeringspolitiken. Efter Kyotoprotokollets utlöpande 2012 finns inga andra beslutade hållpunkter för Sveriges utsläppsnivåer än att de år 2020 ska vara 40 procent längre än 1990. Vanligen uppfattas det som att utsläppen ska minska i någorlunda jämn takt. Så blir också fallet om långsiktiga, inhemska klimatåtgärder vidtas och läggs till varandra. Men utsläppskrediter ger inte kumulativa effekter utan köps och säljs år för år. Riksrevisionen visar att Sveriges mål går att tolka på diametralt olika sätt.
Regeringen kan i princip nå målet genom att köpa upp till 6,7 miljoner utsläppskrediter endast året 2020. Sveriges totala utsläpp kan då till och med öka framöver och sedan snabbt friseras ner 202o genom stora inköp på utsläppsmarknaden.
Om målet i stället tolkas som en jämn minskning av utsläppen mellan 1990 och 2020 och regeringen avser att använda utsläppsmarknaden för att nå en tredjedel av målsättningen behövs utsläppskrediter för cirka 100 miljoner ton, enligt Riksrevisionen – 15 gånger så mycket som i den förra tolkningen.
Andreas Carlgren har nyligen krävt att EU:s mål ska nås genom en jämn minskningstakt – men regeringen har inte sopat framför egen dörr genom att besluta om etappmål, eller ännu hellre, uttrycka klimatmålet som en flerårig budget. Kanske är en orsak till det att ett klimatmål uttryckt som en flerårsbudget hade omöjliggjort vinterns debatt om ”överblivna” utsläppskvoter. Sverige har en mycket generös tilldelning av utsläppskvoter i den första Kyotoperioden 2008-2012, och enligt preliminära prognoser kommer Sverige inte att förbruka tilldelade utsläppsrätter motsvarande cirka 70 miljoner ton koldioxid. Dessa kan annulleras, sparas eller säljas för uppskattningsvis 6-7 miljarder kronor. Det sistnämnda innebär att de utsläpp som har sparats in i Sverige i stället kommer att göras i ett annat land. De rödgröna partierna och Sveriges samlade miljörörelse kräver annullering, medan regeringen tycks luta åt försäljning eller ger i varje fall inte något klart besked.
Med ett klart formulerat klimatmål har en försäljning av stora mängder utsläppsrätter en direkt påverkan på möjligheten att nå målet. Att både räkna in den faktiska utsläppsminskningen i Sverige och sälja de sparade utsläppsrätterna vore att försöka både äta kakan och ha den kvar, och det blir närmast absurt om regeringen går i land med det. Ändå är det fullt möjligt så som klimatmålet nu är formulerat. Avser regeringen att fortsätta denna dubbla bokföring eller kommer målsättningarna fram till 2020 att preciseras?
Trovärdigheten för regeringens klimatpolitik – Europas mest ambitiösa, enligt egen utsago – står och faller med om den kan ge svar på denna och ovan ställda frågor.