Det är ny utrikespolitisk kris under uppseglande.
Denna gång gäller det Marocko, som har har höjt tonläget gentemot Sverige och bland annat talat om bojkott av svenska företag.
Denna situation hade kunnat undvikas om regeringen tillämpat folkrätt istället för politiska åsikter som bas för erkännande av andra stater.
Marockansk media har de senaste dagarna dominerats av den plötsligt frostiga relationen till Sverige och under helgen protesterade tusentals människor utanför densvenska ambassaden i Rabat.
Anledningen till denna upprördhet i Marocko är att man har uppfattat det som att Sverige har planer på att erkänna Västsahara som en egen stat, ett omtvistat område som är under marockansk kontroll sedan 1975.
Saken är dock att denna politiska kris aldrig hade behövt uppstå om den svenska regeringen hade agerat efter tydliga folkrättsliga principer.
Tidigare, fram till senaste regeringsskiftet 2014, har Sverige haft en lång tradition att erkänna andra stater när de uppfyller de tre folkrättsliga kriterierna för en stat, enligt den så kallade universalitetsprincipen. Dessa kriterier är att en stat skall ha ett territorium, det skall finnas en befolkning och det skall finnas en regering som utövar effektiv kontroll över territoriet.
Detta var en tydlig hållning som innebar att Sverige i detta avseende var en konsekvent och beräknelig aktör på den utrikespolitiska arenan. För stater, organisationer och företag var det klart var Sverige stod i frågor om erkännanden av andra stater.
Men i och med erkännandet av Palestina satte regeringen Löfven dessa principer ur spel när man baserade detta erkännande på en politisk åsikt istället för folkrättsliga principer.
Man kan absolut sympatisera med Palestina, Västsahara och många andra områdens strävanden mot en egen stat. Problemet är bara att när Sverige erkänner stater baserat på politiska strömningar istället för folkrättsliga principer så innebär detta att vi blir oberäkneliga i utrikespolitiken.
Utan en vedertagen linje öppnar regeringen också upp för att göra sig påverkbar från lobbyister och stater samt att man riskerar att göra utrikespolitiken till en bricka i det inrikespolitiska spelet.
Denna kursändring i svensk utrikespolitik riskerar att skada svenska politiska och ekonomiska intressen. Svenska exportföretag får svårt att med framförhållning planera sina verksamheter och satsningar i andra länder och Sverige riskerar att förlora delar av sin politiska röst.
Utan att ta någon som helst ståndpunkt i frågan om ett erkännande av Västsahara kan jag bara konstatera att frågan är mycket komplicerad och den är inte riktigt så svart eller vit som vissa debattörer vill påskina.
Och det är just på grund av av komplexiteten i denna typ av frågor som Sverige borde ha tydliga folkrättsliga principer att falla tillbaka på. Det skulle ge auktoritet och stabilitet när man vill göra sin röst hörd i världen.
Oavsett vad den svenska regeringen till slut bestämmer sig för i fallet Västsahara så har bristen på tydlighet redan skadat bilden av Sverige och svenska företag i Marocko (dessutom är Marocko också inkörsporten för svenska företag till hela den fransktalande delen av Afrika).
Genom att inte lämna besked utan hänvisa till en ”intern översyn av Västsaharapolitiken” lämnar utrikesminister Margot Wallström fältet helt öppet för lokala tolkningar och spekulationer vilket gör att protester och bojkotter mot Sverige och svenska företag kan ta fart utan att behöva baseras på fakta.
Och det är tyvärr just det som nu riskerar att ske i Marocko.
Erkännande av stater är alltid komplicerade frågor och ofta politiskt känsliga. Därför behöver Sverige återgå till den tydliga linje som har tjänat svensk utrikespolitik väl i decennier; att erkänna stater baserat på folkrättsliga principer istället för politiska åsikter.