Igår skrev Regina Lund en debattartikel på SVT Opinion där hon försvarar sig mot vad hon uppfattar som ett påhopp från Alex Schulman avseende hennes mediala förmåga och tjänster.
Lund gavs senare under kvällen utrymme i SVT Debatt att såväl försvara som att marknadsföra sina tjänster.
Jag har egentligen inget emot att Lund tror kan prata med de döda. Ej heller att hon erbjuder sina tjänster till människor som vill ha svar.
Hon bryter såvitt jag förstår inte mot några lagar och då är det svårt att sätta sig till doms över detta.
Människor är fria att välja att tro på vad de vill, även om jag personligen anser detta vara ren humbug.
Det jag reagerar mot, är det ansvarstagande som Regina Lund påstår sig ta, och som hon delar med många andra i den alternativa, ej vetenskapligt förankrade ”finn dig själv”-världen.
Regina Lund skriver i sin artikel, för att visa på att hon är en ansvarskännande person med inblick i personers hjälpbehov: ”Ser jag att min klient har behov av medicinsk läkare skickar jag dom dit.”
Här ställer jag mig frågan vilken diagnostisk kompetens Regina Lund har att bedöma det?
Att kunna utföra en säker diagnostik som kanske syftar till att skilja en depression från en livskris, ett ångestsyndrom mot oro över jobbet eller för den delen kunna bedöma om sorgen efter en anhörig är funktionell eller så hämmande att den utgör en fara för individen kräver såväl kunskap som erfarenhet.
Det är därför Socialstyrelsen på samhällets uppdrag utfärdar legitimationer åt personer som efter reglerade utbildningar anses kapabla att självständigt, med tillräckligt hög vetenskaplig säkerhet, kunna göra dessa diagnostiska ställningstaganden.
Därför ställer jag mig frågan hur Regina Lund på ett säkert sätt kan diagnostisera sina klienter, så att hon med säkerhet vet om hon ska, eller inte ska, skicka dem till ”medicinsk läkare”?
Finns inte utbildningen och kompetensen vederlagd genom legitimationen kan man heller inte påstå sig ta ett sådant ansvar som Regina Lund gör. Man vet helt enkelt inte vad man pratar om.
Nu är inte Regina Lund ensam om detta och framför allt är detta problem så mycket större i andra ”yrkesgrupper” än hos medium.
Stora delar av den bristfälligt utbildade ”terapeut”-industrin och livscoach-branschen säger sig ta ansvar och ej ”behandla”, men saknar all kompetens att diagnostisera och bedöma klienternas behov och tillstånd.
Det medför i bästa fall att de inte gör någon skada, och i värsta fall att klientens tillstånd förvärras.
Detta är dock i första hand inte Regina Lunds eller ”livscoachernas” fel.
De agerar utifrån den bristfälliga lagstiftning som finns.
Därför krävs en förändring i lagstiftningen som gör det omöjligt för icke utbildade personer att med hemsnickrade metoder, eller påståenden om att kunna tala med andar riskera andra människors mående och i värsta fall deras liv.