Det här debattinlägget är en replik på ”Åker man till Israel är det viktigt att se helheten” som publicerades den 20 september.
När Micael Bindefeld nu firade sin födelsedag i Tel Aviv blev det ytterligare en bekräftelse på stadens status som trendig festmetropol. En stad med hela Israel inom räckhåll för intressanta utflykter, och en chans att ”se helheten”, som det uttrycktes i ett debattinlägg på SVT Opinion.
Tel Aviv är precis som övriga Israel något av en framgångssaga. På bara 110 år har staden utvecklats från sanddyner till ett av världens främsta centra för hightech och innovation.
Den Palestinska myndigheten borde dra nytta av att ligga granne med Mellanösterns mest dynamiska land, tillika en av världens starkaste ekonomier. Tel Avivs och Israels framgångar skulle kunna komma även palestinierna till del. Men varför är det inte så? Varför har t.ex. rörligheten för Västbankens palestinier minskat? Skribenten berättar om en israelisk ”mur”, men förtiger dess ursprung.
Säkerhetsbarriären uppfördes som ett svar på de otaliga palestinska terrordåden under den andra intifadan. Som ett resultat har antalet självmordsbombningar sjunkit till i princip noll.
Ingen vet förstås exakt hur många hundratals eller tusentals liv barriären räddar årligen, men vi vet att den fungerar.
Barriären är för övrigt inte en ”mur”, eftersom ca 95% av konstruktionen utgörs av olika varianter av stängsel. Men där angreppen från palestinska krypskyttar och självmordsbombare varit extra dödliga - som till exempel vid en utsatt motorväg, och nära riskområden som palestinska Qalqilya – är ”muren” mycket riktigt en mur.
Det finns ingen anledning att be om ursäkt för detta.
Däremot borde alla vänner av en fredlig lösning på konflikten reagera mot det palestinska styre som uppmuntrar självmordsbombare och andra ”martyrer” att utföra terrordåd mot Israel och därmed tvinga fram såväl säkerhetsbarriär som checkpoints och andra skyddsåtgärder.
Hur kan den Palestinska myndigheten idag lägga mer pengar på terrorlöner än på bidrag till fattiga palestinier? Och hur kan vi som svenska skattebetalare finna oss i att betala för detta?
Det stämmer att arbetslösheten är hög på Västbanken. Största och näst största arbetsgivarna är den Palestinska myndigheten och FN-organet UNRWA.
Två organisationer som på sikt knappast kan ge befolkningen den framtid de förtjänar.
Ett tag låg visserligen det israeliska företaget SodaStream trea bland Västbankens arbetsgivare, till gagn för såväl palestinier som israeler, men efter en hätsk bojkottkampanj mot läsktillverkaren flyttades denna tillverkning istället till Kina.
De största förlorarna blev alla de palestinier som förlorade sina jobb.
Många palestinier har det mycket svårt, samtidigt som Israel i flera undersökningar rankas som ett av världens lyckligaste länder. Kontrasterna är slående och sorgliga, men den som ser till helheten märker att skillnaden inte är Israels fel.
Så länge både antiisraeliska aktivister och det palestinska ledarskapet prioriterar den väpnade kampen och utopin om ett ”Storpalestina” högre än det palestinska folkets välstånd, så kommer skillnaderna i välstånd mellan israeler och palestinier att bestå, och rentav öka.
Ingen sådan eftertanke skymtas hos skribenten. Allt blir alltid Israels fel när de väljer att på olika sätt skydda sig mot terrorn.
Den judiska statens invånare förföljdes redan långt innan någon ”ockupation” inleddes och innan Israel utropades. Skillnaden är att de genom Israels uppkomst äntligen har en möjlighet att försvara sig.
