Markus Uvell skriver på SVT Opinion den 30 juni att regeringens uttalande, där man överväger att förbjuda religiösa friskolor, är att betrakta som en ”obehaglig attack”.
De argument han tar upp är religionsfriheten, den kulturella mångfalden och föräldrars rätt att uppfostra sina barn. Vi betraktar dessa principer och rättigheter som oerhört viktiga, men menar att Uvell drar helt fel slutsatser av dem.
Innan vi går in på detta vill vi emellertid ge honom rätt på en punkt. Ett antal exempel på illa skötta religiösa skolor är givetvis inget argument för att förbjuda religiösa friskolor.
Det är möjligen ett argument för att stänga illa skötta skolor och sådana finns det av olika slag.
Religionsfriheten är en viktig rättighet, men den fungerar inte som argument för religiösa skolor.
För det första har inte bara föräldrar utan även barn religionsfrihet och den är direkt hotad om föräldrarna väljer en religiös skola åt barnen. För det andra ska skolan i sig kännetecknas av religionsfrihet och det betyder rimligen att den inte ska präglas av någon särskild livsåskådning framför alla andra.
Mångfald är också något värdefullt. Värdet av mångfald bygger dock på att vi möts.
Religiösa skolor bidrar inte till det utan åstadkommer snarare segregering och åtskillnad. Skolan ska kännetecknas av mångfald, vilket innebär att den är öppen för olikheter. Där ska barn med olika bakgrund mötas.
Att dela upp barn i religiösa grupper och placera dem i olika skolor är motsatsen till mångfald.
Detta ställer givetvis höga krav på skolan, men att inte ställa dessa höga krav är att ge upp mångfalden, inte att värna den.
Vi håller lika så med om att föräldrarna ska ha rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sin livsåskådning. Något annat vore orimligt.
Men denna rättighet har ingenting med den gemensamt finansierade skolan att göra.
Skolan ska inte anpassas efter föräldrarnas uppfattningar, utan erbjuda en utbildning som vilar på vetenskaplig och beprövad grund, samt vara en neutral plats för möten – vilka medför en kulturell och idémässig mångfald.
Slutligen stämmer det inte att ett förbud av religiösa friskolor inom det obligatoriska skolväsendet strider mot Europakonventionen.
Föräldrar kan som alternativ erbjuda sina barn religiösa skolning utanför skoltid, till exempel i form av en klassisk söndagsskola. Europakonventionen förhindrar bara, med rätta, staten från att ingripa mot olika former av frivillig religiös skolning.
Religionsfrihet, mångfald och kulturella möten är viktigt och värdefullt och just därför ska vi inte ha religiösa friskolor, då de är ett hot mot just dessa värden. De som förespråkar religiösa skolor måste bättre förklara vad dessa skolor erbjuder barnen som inte en gemensam skola kan erbjuda dem bättre eller lika bra.