När Expressen för mindre än ett år sedan hoppade i säng med Researchgruppen höjde jag ett varningens finger.

Researchgruppen är nämligen ett glorifierat medborgargarde som konsekvent låter ändamålen helga medlen.

Det är därför oroväckande att man nu hävdar att man har tillgång till diskussionsforumet Flashbacks databas och därmed också möjlighet att röja identiteten bakom många av dess 896 000 medlemmar.

Det finns mycket att kritisera vad det gäller samtalsklimatet på Flashback. Jag var den första politikern som skaffade mig en egen frågetråd i forumet.

Jag vet att Flashback inte är en plats där det är lätt att vara vare sig kvinna eller flata.

Det var inte heller lätt att möta all den rasism som en del spyr ur sig. Men, det finns en annan sida av Flashback. Genom åren har tusentals människor anonymt delat med sig av viktiga berättelser. De har berättat om psykisk sjukdom, mobbning, sexuell läggning, ensamhet, övergrepp och arbetslöshet. Privata berättelser som samhället behöver höra för att bli bättre.

Privata berättelser de aldrig skulle ha delat med sig av om de anat att deras anonymitet skulle vara hotad och att deras allra mest privata nu riskerar att kavlas ut på nätet tillsammans med deras namn och bild.

Researchgruppen säger att man tar sitt journalistiska ansvar. Att man gör en journalistisk bedömning av materialet. Man vill, helt enkelt, gärna framställa sig som seriösa, grävande journalister. Det finns dock tyvärr inte mycket som stödjer den hypotesen.

Seriösa journalister som får frågan om varför de sitter på information av det här slaget svarar inte ”För att vi kan.” Det gör Researchgruppen.

Seriösa journalister sitter inte på Twitter och för fram diffusa hot mot dem de har information om genom att säg att dessa ”kan ha en rimlig anledning att känna en viss oro”. Det gör Researchgruppen.

Seriösa journalister som säger sig uppröras av hot och hat på nätet sitter inte och hetsar sina anhängare att hota och hata på nätet när de får kritik. Det gör Researchgruppen. Man kritiserar nämligen inte Researchgruppen ostraffat. När jag kritiserade dem senast kom ironiskt nog kvinnohat, homofobi och hot som ett brev på posten.

Gruppens anhängare talade om för mig att jag var en ”fitta” och ”flata” som ”borde få något nedkört i halsen med våld så att jag blir tyst.” Researchgruppen själv bidrog genom att via sociala medier hetsa sina anhängare ytterligare mot oss som vågade kritisera.

Hat och hot på nätet är ett reellt problem, men Researchgruppen är, precis som till exempel Avpixlat, en del av problemet, inte en del av lösningen.

Öppenhet och integritet är två viktiga principer som alltid krockar och vi måste hitta en balans som fungerar för varje tillfälle. Makten ska vara transparent. Det är bra att staters övergrepp mot enskilda människor avslöjas.

Det finns en samhällsnytta i det. Våra privatliv ska dock vara just det – privata. Researchgruppen tycks tycka att hundratusentals människors integritet är ett pris värt att betala för att hitta några få rötägg. De har fel.

Yttrandefriheten har gränser. Man får inte hetsa, förtala och hota. Det är bra begränsningar. När de överskrids ska polisen och rättsväsendet hantera det hela.

Yttrandefriheten ska inte hanteras av privata medborgargarden med egen agenda och få skrupler.Möjligheten för enskilda personer att uttrycka sig anonymt är helig. Utan den tystar man viktiga röster.

Man tystar människor som berättar om missförhållanden på de vårdhem de jobbar på. Man tystar hbtq-ungdomar som vill berätta om hur det är att leva i garderoben. Man tystar papperslösa flyktingar som vill berätta sina historier.

Om Researchgruppen verkligen har skaffat sig tillgång till Flashbacks databas så tystar de röster som samhället behöver höra.

Researchgruppen har bara genom att säga att de har tillgång till databasen redan nu tystat många av dessa röster.

Röster tystas nämligen inte när information publiceras. De tystas när de förstår att risken för publicering finns. Researchgruppen är tyvärr bara ett glorifierat medborgargarde.

Det är ett mysterium att denna nätmobb belönats med en Guldspade för sitt arbete. Vad ska de med en Guldspade till?

De har ju redan händerna fulla med högafflar och facklor.