Det har varit en hård vecka för Stockholm. Förortsbor har fått sina bilar och skolor brända, sina centrum sönderslagna och sina gårdar förvandlade till slagfält. Poliser och brandmän har utsatts för stenkastning och attacker, i en del fall har det varit ren tur att ingen har invalidiserats eller dödats. Oskyldiga människor har slagits ner av mobbar.

Reaktionerna på våldet, som kommer ifrån grupper som leds och inspireras av personer med en etablerad kriminell identitet, har varit många. De starka goda krafterna i lokalsamhällen som Husby har mobiliserat. Unga och gamla, män och kvinnor, religiösa samfund och idrottsföreningar, alla har de tagit till gatan för att hjälpa, skydda och försöka få ett stopp på våldet. Många har stannat ute sent trots jobb att sköta och familjer att ta hand om. För polis och brandkår, som har det yttersta ansvaret för att hålla ordning och släcka bränder har den hjälpen varit ovärderlig. Polisen har också märkt en skillnad i attityd ifrån de boende. Flera var i början kritiska, troligtvis delvis på grund av att trängda poliser gjorde misstag i utsatta lägen under den första kaotiska natten. I slutet av en vecka där polisen har jobbat stenhårt och allt mer strukturerat berättar poliser dock hur boende har kommit fram och kramat dem.

Medieintresset har varit enormt. Många journalister gör ett utmärkt jobb, andra använder kravallerna för att ta politiska poäng, för att sälja en viss världsbild, eller bara för att sälja lösnummer. Lyckligtvis har rasistiska förklaringar kopplade till etnicitet eller religion mig veterligt inte tagit sig utanför den främlingsfientliga rörelsen. Däremot har revolutionsromantiskt ursäktande av våldet närmast flödat. Två exempel är då Johanna Langhorst, prisbelönt journalist, i TV4:as Nyhetsmorgon sa att det rörde sig om ”adekvata reaktioner” som gjorde henne ”upprymd” och då Fredrik Virtanen skrev i Aftonbladet ”För mig är det självklart. Vandalernas våldsamheter kan ses som självförsvar”. En tydligare legitimering av våld mot oskyldiga går nästan inte att ge. Det är alltså ”självförsvar” då en skola bränns eller då en brandman får en livsfarlig sten mot sig? Med den logiken kan även rasistiskt våld kallas ”självförsvar”, då även dessa förövare ofta är socialt marginaliserade. Eller är det bara när bakhåll och attacker drabbar polis som det är ”självförsvar”?

Samma sorts retorik används ofta av extremister för att försvara angrepp mot oskyldiga. Offrens lidande osynliggörs för den uppfattade kampens skull. En kamp som för många av dem som står bakom kravallerna i Stockholms förorter troligtvis inte är särskilt central. Viktigare förklaringar kan nog hittas i att kriminella ledargestalter stärker sitt inflytande och förenklar sitt brottsliga värv genom att dra med sig fler ungdomar i riskzonen i konflikten med polis, samt i samma känsla av makt och bekräftelse som fotbollshuliganer får då de attackerar ifrån lagom stort avstånd eller i lagom stort överläge. Kriminella kan dock stärka sin bild av att vara förortens förkämpar med hjälp av legitimeringen, trots att det är grannarnas bilar som bränns i upploppen, och grannarnas lägenheter som töms då läget är lugnt.

När oskyldiga attackeras är den enda rimliga reaktionen att ta avstånd. Kraftfullt, och utan legitimerande eller ursäktande bisatser. Det hindrar dock inte att det finns ett stort behov av att diskutera de bakomliggande orsakerna till våldet. Utan ett stort socialt utanförskap och en ännu större frustration bland delar av förortens unga så hade det inte funnits någon grogrund för våld och hat. Människor som inte kommer in varken på arbetsmarknaden eller i samhället har svårt att behålla sin känsla av värdighet. Utanförskap påverkar ungas syn på både föräldrar, samhället och sig själva. Frustrationen bland en del unga fångas upp av jämnåriga eller äldre i deras närmiljö som bekräftar deras känsla av marginalisering, av vi-och-dom, och som i värsta fallet leder dem rakt in i kriminalitet.

Det har skrivits att det redan satsas mer per barn på förortsskolorna än genomsnittet och att det redan finns gott om fritidsgårdar. Kampen om siffror är dock inte särskilt relevant. Facit visar oss att det inte satsas tillräckligt, att det inte satsas tidigt nog och att det inte satsas på rätt sätt. Både skolor, fritidsverksamhet, socialtjänst och vård behöver mer resurser. Och det gäller även polisen. De kriminella strukturer som sprider negativa värderingar och leder unga i riskzonen in i brottslighet
måste hanteras och det brottsförebyggande arbetet stärkas. Samverkan emellan myndigheter och lokalsamhället behöver vidareutvecklas så att alla de positiva krafter som finns lyssnas på och tas till vara, speciellt i arbetet med barn och unga. Demokrati är inte bara rösträtt och yttrandefrihet. Man måste förenkla för medborgare att vara delaktiga i arbetet med att förbättra sitt lokalsamhälle, och speciellt i socialt utsatta miljöer.

Samhället skall inte satsa på förorten för att det har brunnit och vandaliserats. Samhället behövde satsa på förorten innan det brann den här gången, och behovet kommer att kvarstå efter att denna våg av förstörelse har mattats av. Och när man satsar på förorten, så måste man lyssna på de boende. Dock inte främst på dem som skriker högst eller hatar mest. De rösterna leder ofta mot djupare konflikter och mer polarisering, när vad vi behöver är mer förståelse och samarbete. Man måste lyssna på alla de vanliga människor som drabbas både av den sociala marginaliseringen, de diskriminerande strukturerna och den höga kriminaliteten och otryggheten som bara har förvärrats av vandalernas härjningar. Och detta ansvaret faller både på politiker, på myndighetspersoner som poliser, och inte minst på media.  Lämna inte arbetet med att skildra förortens vardag till några få eldsjälar. Det är då det har slutat brinna som de viktigaste berättelserna måste få komma fram, de som kan skildra de bakomliggande och grundläggande problemen och ge idéer om lösningar utan att vara färgade av hat eller uppeldade konflikter.