Okunskapen om könsstympning är stor. Få saker torde vara så hälsovådliga för underlivet som könsstympning, inte minst vid förlossningar. Därför blir jag mycket besviken över att det perspektivet helt saknas när RFSU kampanjar för ”fitthälsan”.
Jag tycker inte att frågan om könsstympning tas på allvar. Det är uppenbart att frågan är känslig när inte ens Sveriges främsta lobbyorganisation för sexuell hälsa, RFSU, verkar vilja agera mot problemet.
Denna ignorans innebär onödiga fysiska och psykiska åkommor för många unga flickor till följd av de omfattade skador ingreppet orsakar.
Den värsta formen av könsstympning, som också lär vara den vanligaste, innebär att klitoris samt inre och yttre blygdläppar skärs bort. Det öppna såret sys sedan ihop med en millimeterstor öppning där urin och menstruationsblod ska passera. Vanligen utförs övergreppet på flickor mellan fyra och fjorton år.
Det har konstaterats att ungefär 4000 kvinnor i London genomgått vård för skador orsakade av könsstympning.
Därtill finns ett stort mörkertal av flickor som lider i sviterna av detta fruktansvärda övergrepp. Detta är ett reelt problem även i Sverige, jag känner till flera fall av ihopsydda flickor i skolåldern.
Med det sagt är det märkligt att frågan inte tas upp av RFSU annat än avlägsna delar på organisationens hemsida.
RFSU engagerar sig på många sätt i samhällsdebatten om kvinnlig underlivshälsa. I mars lanserades bland annat Fittfestivalen och därefter skrevs en debattartikel i Dagens Arena.
Den senare syftade till att uppmärksamma hur icke fungerande underliv förbises inom vården och förlossningsvården i synnerhet. Få saker torde vara så hälsovådliga för underlivet som könsstympning, inte minst vid förlossningar.
Därför är jag också mycket besviken över att det perspektivet verkar ha låg prioritet i RFSU:s verksamhet.
Länge upplevde jag enkla rutinundersökningar som en påminnelse av det övergrepp jag utsattes för som barn, vilket som naturligtvis var skrämmande för mig.
Samma känsla infann sig nyligen på Danderyds sjukhus när min dotter kom till världen. En obehaglig omständighet är att den skada jag har i underlivet helt förbisågs vilket hade kunnat bli farligt vid en förlossningskomplikation.
Även inom skolan är okunskapen kring könsstympning stor. En väninna, som också könsstympats, fick i sjunde klass veta att hennes underliv inte såg ut som alla andras. Det skulle dröja över tio år innan hon fick veta att det finns hjälp att få.
Långa toalettbesök och olidlig smärta vid menstruation orsakade stor skolfrånvaro. Ett vuxet ingripande vid misstanke om könsstympning hade besparat min väninna, och många andra, långvarigt lidande.
Bemöts man med tystnad från dem som finns där för att hjälpa dig infinner sig känslan av att inte vara inkluderad och skam. Vi talar om övergrepp mot barn. Att våga prata med de stympade barnen bör därför inte betraktas som integritetskränkande, tvärtom.
Innan ankomsten till Sverige var könsstympning något naturligt och den relaterade smärtan en del av livet.
Att jag utsatts för ett övergrepp lärde jag mig av en slump i tonåren. Medicinsk vård finns tillgängligt och avgiftsfritt, men det når inte alltid ut till de utsatta flickorna och bör därför ingå i sex- och samlevnadsundervisningen.
Ibland leker jag med tanken; om könsstympning varit ett reellt problem bland barn med svenskt ursprung. Hade frågan då prioriterats?