Foto: Christian Andersson
Debattinlägg

”Ensamheten är lika våldgästande idag som igår”

Publicerad

JULEN · ”Än mer handlar det om att ge gåvan av en medmänskligare värld. Den gåvan behöver man inte köa för att kunna ge vidare. Den kostar inget. Den ger inga klimatavtryck, blir aldrig omodern och kommer aldrig tas emot med motfrågan om du har kvittot kvar så den går att bytas”, skriver Rickard Söderberg.

Om debattören

Rickard Söderberg
Tenor

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Julen är barnens högtid. I synnerhet ett särskilt litet barn.

Jesus familj drar på weekendtrip för att ombesörja några skatteärenden, men de har glömt att boka hotell. Så de får övernatta under omständigheter som flyktingar idag förvisso bara kan drömma om, men som knappast är värdigt familjen Davidsson.

Det går däremot ingen nöd på dem då de lätt kan sälja av de väl tilltagna bestickningar, i form av ädelmetaller och doftljus, de får av tre investerare i lustiga hattar.

Så när jag säger barnens jul är det är inte Jesus jag tänker på.

Jag tänker på en utblottad flicka som barfota tvingas ut i snön för att sälja svavelstickor. När ingen vill köpa en enda, kryper hon ihop och tänder en sticka för att värma sej lite. Bara en.

Men i ljuset av den stickan ser hon kaminer som brinner, kokande mat och mänsklig värme. Hon tänder en till, och där ser hon sin döda mormor. I sin iver att behålla kontakten eldar hon upp alla stickorna.

Dagen efter finner man flickan död i en snödriva.

Flickan med Svavelstickorna är en av de grymmaste sagor jag vet; för att sagan är sann. Den utspelar sej utanför mitt fönster mot världen medan jag skriver dessa ord, och utanför ditt när du läser desamma.

Jesus i all ära, men ett mer älskat barn har jag svårt att finna. Och doften av dyrbar myrra och en moders famn är mer än vår flicka ens vet går att önska sej, när hennes sista iskalla andetag mättas av den stickande stanken av en svavelrök.

Samma doft som förgiftar tredje världens soptippsbarn i sin jakt på ädelmetaller, när de plockar isär de tekniska julklappar vi tröttnar på framåt trettondagen.

Vi må tycka att vi lever annorlunda nu än när flickan sålde tändstickor på gatan. Men imorgon kommer vi att upptäcka att idag ser exakt ut som igår. Ensamheten är lika våldgästande. Fattigdomen lika våndandes. Och kylan lika våldsam.

Däremot är också tillfället att öppna sin dörr för någon som behöver värma sitt hjärta mer möjligt än nånsin.

Jag firar alltid jul med föräldrar och syskon – men aldrig på julafton. Då firar jag nämligen med en annan familj. En utvidgad familj, som jag inte alltid nödvändigtvis känner så väl, men som jag känner väldigt starkt för.

Då öppnar jag och Anders upp vårt hem för de i vår närhet, eller kanske långtborthet, som vill ha det där som flickan ser i svavelstickornas ljus.

Det handlar inte om Katthultskt dignande julbord och manshöga julklappshögar, utan om anspråkslöst sällskap, veganskt julbord och en gemensam promenad till midnattsmässan. Men än mer handlar det om att ge gåvan av en medmänskligare värld.

Den gåvan behöver man inte köa för att kunna ge vidare. Den kostar inget. Den ger inga klimatavtryck, blir aldrig omodern och kommer aldrig tas emot med motfrågan om du har kvittot kvar så den går att bytas.

Jag har också låtit syskonbarn förstå att några julklappar från bögfarbröderna är inte att tänka på. Inte en enda faktiskt. De pengarna gör mer nytta som filtar och vattenreningstabletter.

Och jag är långtifrån ensam om att ha dessa prioriteringar, för vart jag vänder blicken ser jag medmänskliga människor. Men ibland behöver man hjälp att orka stå emot panikshopping den 23:e och stasad juldagsrea på avbetalning.

Vi behöver inte de grejerna. Inte en enda av dem. Jag lovar.

Så låt oss alla ta ett kollektivt djupt andetag och såhär i sista stund sansa oss, och låta detta bli barnens jul. De barn som behöver det.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Opinionskalendern 2015

Mer i ämnet