Den allsvenska kulan är på väg upp i luften, och frågan lär ställas i år också: Är det farligt att gå på fotboll i Sverige?
Rent generellt är mitt svar nej. Bara i allsvenskan spelas 240 matcher som sammanlagt lockar över två miljoner besök varje år. På majoriteten av matcherna kommer inte så mycket som en fluga till förnär.
Tyvärr finns det matcher som kan beskrivas som farliga rent objektivt. Det spelas minst en högriskmatch i veckan i 30 omgångar mellan april och november.
De lockar alltid män i stora skaror som vill slåss mot varandra, män som tillhör nätverk som öppet deklarerar att fotboll och våld hör ihop. Att det inte sker fler rena sammandrabbningar beror på att polisen satsar stora resurser på att hålla supportrarna åtskilda.
Vi talar om hundratals poliser plus vakter, ja på ett Stockholmsderby uppåt 300 poliser. Här kommer oskyldiga i kläm och drabbas av våldet, på arenorna och utanför.
Jag har gått på fotboll sedan tidigt 80-tal och håller med om att det på många sätt är tryggare och trevligare idag än för 15-20 år sedan men en sak går i fel riktning: Hatkulturen.
Hatet är en orsak till att de så kallade firmorna slåss mot varandra, och om det bara handlat om Sveriges knappt tusen firmakillar hade problemet varit enklare att förhålla sig till.
Då vore det enbart en polisiär fråga. Nu är det bredare än så. Engagerade supportrar, som aldrig skulle drömma om att själva slåss, står bredvid firmagrabbarna på läktaren, sjunger samma sånger om ”horor på linjen”, om att hata och hugga och låta folk dö.
De vanliga fansen och huliganerna förenas i hatet mot motståndaren. Avståndet skulle behöva ökas, firmorna marginaliseras, men på läktaren suddas avståndet ut.
En del av beteendet kan säkert förklaras av alkohol och droger: Enligt en blåsstudie som STAD (Stockholm förebygger Alkohol- och drogproblem) genomfört är berusningsgraden hög bland många som går på fotboll, både på ståplatsläktaren och VIP-läktaren.
Fotbollens hatkultur sticker ut. När Håkan Hellström spelar kommer inte drivor med Lars Winnerbäck-fans dit för att bröla, bråka eller bombhota evenemanget.
Storklubbarna är unika med hatkulturen, och allt våld och alla poliskostnader den bidrar till. Herrarnas fotbollsallsvenska är idag den mest välbesökta och hatfyllda, offentliga tillställning du kan hitta i Sverige.
Vi talar om fullvuxna män, ibland maskerade med huvor, är på svenska läktare för att vräka ur sig hat mot spelare, ledare och andra supportrar.
De syns och hörs, de påverkar nya generationer fans och bredvid står de engagerade supportrarna och nickar och flinar: ”Rör inte vårt hat”.
Problemet hade varit mindre om stora intresseorganisationer och supporterföreningar engagerat sig starkt emot hatet. Det gör de inte. De beter sig snarare som en sekt när ämnet kommer upp.
Många menar att hatet mot motståndarlag, domare, polis och förbund är fundamentalt för svensk fotbolls överlevnad.
Men idrottsforskaren Torbjörn Andersson på Malmö högskola har visat att särskilt hatet mellan supportrar till stor del är ett modernt, påklistrat påfund.
Den sportsliga rivaliteten i allsvenskan är god, skillnaden är stor rent ekonomiskt på att ramla ut och stanna kvar, insatserna är höga och segrar betyder mycket.
Det finns ingenting som tyder på att det också behövs ett inbillat hat mellan supportrar för att hålla intresset uppe.
Intresseorganisationen Svensk elitfotboll, Sef, lägger stor energi på att få stifta egna lagar på läktaren, att pyroteknik ska bli tillåtet att använda i folksamlingen.
Det vore förstås bra om det gick att hitta ett fungerande samarbete med myndigheterna kring tillståndsgivna pyroteknikzoner och tillåtna pjäser men varför beter ni er som en sekt och duckar frågan om hatet, Sef?
Särskilt patetiskt blir det i tider då en politiker som Donald Trump röstats fram som president i USA, och hatet mot invandrare och flyktingar har svept fram som en våg i västvärlden.
Borde inte svensk fotboll, likt Östersunds supporterklubb Falkarna, engagera sig som en motvikt? Som ett gott exempel i en orolig tid?
Falkarna och en del andra supporterklubbar är exempel på att fotbollsläktaren kan fungera som ventil för frustrerade män och kvinnor men att budskapen kan vara konstruktiva, inte destruktiva.
Allsvenskan är redan ett föredöme inom många andra områden, särskilt då pengarullningen är på väg att förinta den internationella klubblagsfotbollens trovärdighet och idrottsliga charm.