Suzanne Ostens ”Flickan, mamman och demonerna” skildrar psykisk sjukdom och barns lojalitet till sina föräldrar. Foto: Sara Borgström/Fundament Film
Debattinlägg

”Ostens film är ingen barnfilm”

Publicerad
KULTUR ·

”Om filmen, som Statens medieråd beslutat, är barnförbjuden lär vuxna lättare begripa att detta är en film avsedd för dem. För vuxna människor i utsatta barns omgivning som kan inskrida, anmäla, stötta!”, skriver professor emeritus Margareta Rönnberg.

Om debattören

Margareta Rönnberg
Professor emeritus i barnkultur och bloggare på barnisten.blogspot.se

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Jag vet att jag inte borde uttala mig om en film som jag inte sett.

Så pass litar jag ändå på Statens medieråd, att filmgranskarna korrekt torde klara av att referera innehållet i en film.

Tolkningarna och åldersbedömningarna delar jag för den skulle inte alltid, men denna gång handlar Suzanne Ostens film ”Flickan, mamman och demonerna” tydligen om självmord, psykisk sjukdom och barns utsatthet.

Den präglas av en oroväckande och bitvis mycket skrämmande stämning [med] inslag av en kvinna i ett eskalerande psykotiskt tillstånd som försummar sin dotter, samt flera scener där en kvinna har skrämmande hallucinationer med demonlika personer som bland annat trär en snara runt hennes hals och uppmanar henne att ta sitt liv samt uppmanar henne att ta livet av sin dotter.

Mammans sjukdomsförlopp och flickans utsatthet sägs dessutom vara mycket realistiskt skildrade, vilket antas öka åskådande barns inlevelse i filmen.

SVT Opinion talar sig Lisbeth Pipping varm för en lägre åldersrekommendation än den nu givna 15-årsgränsen.

Med truismer som att man inte kan ”barnförbjuda barndomen”, utan bör ”ta barn på allvar”, ”våga visa barns utsatthet”, ”inte rygga tillbaka för det svåra i livet”.

Med respekt för att Pipping säkert vet vad hon talar om, när hon värnar om försummade och misshandlade barn, och eventuellt varje vecka möter utsatta barn i sitt arbete som författare, föreläsare och debattör – om nu barn går på sådana föreläsningar – vill jag ändå invända att det ju inte är barndomen, utan filmen, som bör barnförbjudas.

Vissa barns verklighet är säkerligen också mycket svårare än den som Osten vill förmedla i sin film, varför Pipping och förmodligen Osten anser att denna film behövs så att dessa barn förstår att de inte är ensamma i sitt barndomshelvete.

Frågan blir emellertid hur man ska sila fram just denna lilla procentandel: uppskattningsvis de tre procent som alltid brukar ha det allra värst i alla sammanhang? Kanske kunde Pipping och Osten visa filmen just i föreläsningssammanhang riktade direkt till dem?

Problemet uppstår med de övriga 97 procenten barn i åldern 7-14 år. Varför ska de se filmen och inse att kanske somliga av deras klasskamrater har det för jävligt? När de lyckligare lottade sedan inte kan göra något åt detta?

Barn har ju inga påverkansmöjligheter.

Osten anser tydligen att också dessa barn ska ”härdas” inför vuxenlivet – så att de inte som vuxna reagerar när de faktiskt bör och kan?

Samtidigt säger både Pipping och, i andra sammanhang, Osten själv att barn ”visst klarar av att hantera det som händer i filmen, det är vi vuxna som ryggar för utsatta barns verklighet. Det är vi vuxna som inte tror på barnens förmåga att se, analysera och förstå.”

Men då måste väl slutsatsen just bli att detta är en film för vuxna!?

Om filmen, som Statens medieråd beslutat, är barnförbjuden lär vuxna lättare begripa att detta är en film avsedd för dem. För vuxna människor i utsatta barns omgivning som kan inskrida, anmäla, stötta!

Filmen verkar emellertid svårbegriplig för barn, att döma av Ostens egna citat på bloggen barnfilmsambassadören ur intervjuer med två testpubliker bestående av barn i 10-12-årsåldern.

I ett senare inlägg ömmar Osten därför för skolbio, som kan erbjuda ”ett bra samtal med en empatisk vuxen för att göra den lite ovana upplevelsen legitim och spännande”.

Fast det är inte legitimering eller spänning som barn här efterfrågar, utan begriplighet. En barnskildring som kräver vuxna pedagogers eller regissörens muntliga förklaringar är ingen barnfilm!

Så vad anser Suzanne Osten och Lisbeth Pipping att de barn som inte själva är utsatta för liknande ting kan GÖRA med de insikter som filmen eventuellt förmedlar?

Bifaller kammarrätten överklagan och beviljar filmen 11-årsgräns, innebär det ju att även 7-åringar ”ledsagade” av sina föräldrar kan härdas.

Varför skulle de det?

Statens medieråds motivering

Visa

I sin motivering skriver Statens medieråd om Suzanne Ostens film ”Flickan, mamman och demonerna”:

”Framställningens tematik kretsar kring självmord, psykisk sjukdom och barns utsatthet och präglas av en oroväckande och bitvis mycket skrämmande stämning. Vidare förekommer inslag av en kvinna i ett eskalerande psykotiskt tillstånd som försummar sin dotter, samt flera scener där en kvinna har skrämmande hallucinationer med demonlika personer som bl.a trär en snara runt hennes hals och uppmanar henne att ta sitt liv samt uppmanar henne att ta livet av sin dotter. Mammans sjukdomsförlopp och flickans utsatthet är mycket realistiskt skildrat vilket kan antas öka möjligheten till identifikation för barn. Framställningen bedöms kunna medföra stark rädsla, oro och förvirring och vara till skada för välbefinnandet för barn under 15 år.”

Källa: Statens medieråd

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Barnkultur

Mer i ämnet