”Lagt kort ligger.”
Så löd svaret från vår statsminister när han för en kort tid sedan fick frågan om det inte är läge att justera skatteuttaget för sjuka och arbetslösa, vilka – precis som pensionärerna – beskattas hårdare än förvärvsarbetande.
Bakom Löfvens minst sagt uppseendeväckande kommentar, ligger det resonemang som han och finansminister Andersson fört om att folk med vanliga inkomster (läs förvärvsarbetande med inkomster upp till 60 000 per månad) hunnit anpassa sin budget till det aktuella skatteuttaget och inte skulle klara av förändringar.
Historien om landet som gick från ett solidariskt till ett egoistiskt samhälle och ”glömde” sina ekonomiskt svaga grupper, kan naturligtvis skrivas på olika sätt.
För mig framstår det helt klart att dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) och dess chefsideolog Sture Eskilssons agerande under 1970-talet, har haft stor betydelse för utvecklingen.
Redan i början av årtiondet hade Eskilsson börjat argumentera för att SAF måste arbeta fram ”en näringslivets ideologi” för att stoppa den ”vänstervåg” som svept in över Sverige.
Under ledning av Curt Nicolin, som var SAF:s VD 1976-84, drog organisationen igång den uppmärksammade ideologiska kampanjen ”Satsa på dig själv”.
En kampanj, som enligt Göran Rosenberg ”...ytterst syftade till att ersätta välfärdsstatens kollektiva förpliktelser med marknadens individualiserade kontrakt”.
Tilläggas skall att den svenska solidariska välfärdsfilosofin – ”från vaggan till graven” – redan tidigare hade börjat krackelera. Bland annat på grund av ekonomiska skäl, exempelvis den första oljekrisen 1973.
Däremot råder det ingen tvekan om roten till den egoism som i dag är så framträdande i vårt samhälle, delvis kan sökas i kampanjen ”Satsa på dig själv”.
Det enkla och – för ”de starka grupperna” – attraktiva budskap som kampanjens och dess frontfigurer (bland andra ABBA-stjärnan Anni-Frid Lyngstad och ishockeyprofilen Leif ”Lill-Pröjsaren” Nilsson) spred, löd kort och gott ”Det är helt ok att vara egoist”.
Även om det snart förflutit ”en halv mansålder” sedan budskapet om egoismens välsignelse förkunnades ut över landet från SAF-huset på Blasieholmen i Stockholm, fungerar det i mångt och mycket i dag som upphovsmännen avsåg. Ja till och med kanske bättre än vad de någonsin vågat hoppas.
Allt mer av den svenska arbetsmarknadens regelsystem och vår gemensamma välfärdssektor skrotas och ersätts av ”marknadens individualiserade kontrakt”.
Samtidigt bevittnar vi hur många av våra ”folkvalda” – från ena dagen till den andra – byter uppdragsgivare och samtidigt passar på att sko sig på skattebetalarnas bekostnad genom att tänja på reglerna till yttersta bristningsgränsen och hylla devisen ”Var och en sin egen lyckas smed”.
När så då vår statsminister får frågan om det inte är dags att se över den uppenbart orättvisa beskattningen av samhällets svagaste grupper, blir beskedet:
”Lagt kort ligger....”