Jag har alltid vetat att hästarna var mitt liv. När jag var liten satt jag på en häst före att jag kunde sitta själv.

Jag tävlade på ganska hög nivå både med ponny och sedan stor häst. Jag gick den klassiska vägen med ridgymnasiet med naturvetenskaplig inriktning, och fortsatte sedan vidare till en av Sveriges riksanläggningar, Flyinge.

Där gick jag först ett år och utbildade mig till unghästutbildare. För att sedan komma in på en av Europas få beridarutbildningar, även denna på Flyinge. Efter avslutad utbildning fick jag jobb som beridare hos meriterade toppryttaren, och före detta landslagstränaren, Maria Gretzer. Jag såg detta som en möjlighet att komma vidare ut i världen, då Maria har många bra kontakter.

Dock hann jag inte vara där så länge, efter ett par månader hände det som inte får hända. Jag red en häst vi hade för utbildning, den blev rädd och stegrade sig och kastade sig baklänges. Då jag fortfarande satt kvar på hästen när den föll så fick jag hela hästen och dess dryga halvton tunga kropp över mig.

Jag hade tur, för just den dagen hade jag en praktikant hos mig. Hade hon inte varit där så hade jag fått ligga där på marken i ridhuset tills någon hade börjat leta efter mig. Jag hade nämligen hängt av mig min jacka med min mobil i på sargkanten.

Först kände jag inte hur ont jag hade, men kort därefter så kom smärtan. Jag hade en fruktansvärd smärta i ländryggen och den strålade ut i vänsterbenet. Jag kände också att jag inte kunde röra benen.

Då förstod jag att det var allvarligt.

Ambulans tillkallades och jag fördes till sjukhuset i Malmö där jag röntgades och undersöktes. Det dom hittade där till en början var endast två raka och fina frakturer på två kotor i ländryggen. Där och då trodde dom att jag skulle kunna lämna sjukhuset efter några dagar.

Men så blev det inte.

Tiden gick och jag blev inte bättre. Efter ett tag flögs jag från Malmö till sjukhuset i Norrköping, då jag var skriven där hos mina föräldrar.

Efter en magnetröntgen fann dom mycket svullnad och blödning runt om frakturerna och kom fram till att det orsakade tryck på nerverna. Dom sa att jag troligtvis skulle vara bra på ett halvår.

Men tiden gick och jag blev inte bättre. Efter lång tid och många olika undersökningar har dom konstaterat en krosskada på nervroten som går ut mellan dom två kotorna som jag bröt. Senare har dom även hittat en skada på en led mellan två kotor längre ner i ryggen.

Jag väntar fortfarande på olika ingrepp och operationer som förhoppningsvis kan göra min livssituation bättre.

Idag styr ryggsmärtan och smärtan i vänsterbenet hela mitt liv. Vänsterbenet är halvförlamat och kan inte användas. Jag kan gå lite och väldigt korta sträckor på mitt högerben och med kryckor. Men annars är jag beroende av min rullstol.

Det som har varit det värsta under den här tiden är inte den ständiga smärtan och att ha fått allt jag drömt om och jobbat för förstört, utan det var det första dryga 1,5 året. När jag skrevs ut från sjukhuset fick jag flytta in hos mina föräldrar i deras treplansvilla och min pappa bar mig mellan våningarna varje gång jag skulle duscha.

Då ingen visste hur långvarigt mitt handikapp skulle bli så blev jag inte beviljad någon hemanpassning. Jag levde dessutom på minimal sjukpenning, 3 500 kronor efter skatt, det är inte lätt att leva på det.

Min låga sjukpenning grundades på den låga lön jag haft, 6 000 kronor vitt efter skatt. Under min tid hos Maria Gretzer var resten svarta förmåner som till exempel boende, stallplats och träningar.

Som ung, godtrogen och ny i arbetslivet så tänker man inte på hur anställningsavtal och försäkringar ser ut. Jag hade ett bra jobb, om man jämför med hur det ser ut i övriga hästbranschen. För mig var det viktigaste att det skulle vara ett vitt jobb med vit lön, och det var det.

Och när det gäller försäkringar så antog jag bara att allt var som det skulle! Som det låter på Maria Gretzer i efterhand så trodde hon att hon hade bra och rätt försäkringar. Men så var ju inte fallet och jag har inte fått ut någon ersättning där ifrån heller.

Det jag vill säga till andra som jobbar eller vill jobba inom hästbranschen är: acceptera inga svarta förmåner eller svarta löner! Och kolla upp dina och arbetsgivarens försäkringar.

Läs det finstilta!

Mitt försäkringsbolag tog nämligen bort ersättning för sveda och värk på min barnförsäkring något år innan min olycka, och det hade vi inte en aning om.

När ett jobb är svart och en olycka inträffar så får man inget stöd från Försäkringskassan. Jag hoppas att om man börjar ställa krav på branschen så kanske branschen kan förändras.

Men det börjar med att vi måste ställa krav!