Rättegången pågår mot tre män som misstänks ha skickat pengar till IS och förberett terrorbrott in Sverige. Artikelförfattaren pekar på de svårigheter åklagaren har, och vilka lagförändringar som skulle underlätta. Foto: Ingela Landström/TT
Debattinlägg

”Lagförändring skulle underlätta för åklagaren”

Publicerad

”Att sänka kravet på bevisningens styrka är givetvis inte möjligt. Däremot menar jag att en förenkling av brottsrekvisiten är tänkbar”, skriver Viksten.

Om debattören

Runar Viksten
Utredare på Försvarshögskolan, fd domare i Försvarsunderrättelsedomstolen

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

I den pågående rättegången vid Solna tingsrätt, där tre män står åtalade för förberedelse till terroristbrott, tyder statistiken på att åklagaren har en svår uppgift när det gäller att bevisa sina påståenden.

Av det dryga dussintal mål av detta slag som förekommit i Sverige, sedan lagen om straff för terroristbrott infördes den 1 juli 2003, har endast en handfull hyggligt gått åklagarens väg.

Bevissvårigheterna är särskilt svåra när det, som i detta fall, handlar om brott som inte fullbordats utan stannat redan på förberedelsestadiet.

I sådana fall är det svårt att mera exakt veta hur det fullbordade brottet skulle ha sett ut och vilka skador det skulle ha medfört.

Åklagaren har att i stor utsträckning hänvisa till indiciebevisning i form av till exempel beslagtagen materiel och chatsamtal mellan de inblandade som kan tyda på vissa brottsavsikter. Graden av konkretion har givetvis stor betydelse när det gäller att värdera bevisningens styrka och vilka slutsatser som kan dras.

Erfarenheterna av terroristrelaterad brottslighet och svårigheterna att beivra denna har gjort att allt fler typer av gärningar på senare tid har förts till det straffbara området.

Hit hör lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. I denna lag har 2018 även införts straff för den som reser eller påbörjar en resa till ett annat land bland annat i syfte att begå särskilt allvarlig brottslighet.

Däremot har några ändringar inte gjorts i lagen om straff för terroristbrott när det gäller de grundläggande förutsättningarna för straffansvar.

Det innebär att åklagaren för ett fullbordat brott till att börja med måste styrka att den grundläggande gärningen ryms bland de allvarliga brott som räknas upp i lagens 3 §, bland annat mord, dråp, grov misshandel mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse.

Därefter måste styrkas att gärningen allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation (det så kallade objektiva rekvisitet).

Slutligen måste åklagaren kunna visa på något av de tre särskilda avsikter som gör gärningen till ett terroristbrott där syftet att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp är det oftast åberopade.

Beträffande ansvar för förberedelsebrott, som det nu aktuella åtalet gäller, tillkommer att åklagaren måste styrka att gärningsmannen med uppsåt att utföra eller främja brott bland annat på visst sätt tar befattning med något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott.

Dessutom krävs att faran för att brottet skulle fullbordas inte var ringa.

Mot bakgrund av de svårigheter som åklagaren måste övervinna för att få bifall till ett åtal för terroristbrott i någon form kan man fråga sig om det är möjligt att ändra lagstiftningen och ändå upprätthålla rimliga krav på rättssäkerhet.

Att sänka kravet på bevisningens styrka är givetvis inte möjligt.

Däremot menar jag att en förenkling av brottsrekvisiten är tänkbar. Jag avser då främst att det borde vara möjligt att stryka kravet på det objektiva rekvisitet ”allvarligt skada en stat eller mellanfolklig organisation”.

Uppräkningen av de allvarliga brott som kan utgöra terroristbrott i lagens 3 § i förening med kravet på de särskilda avsikter som krävs för ett terroristbrott borde vara tillräckligt för att lagen tillämpas restriktivt och endast på de för samhället farligaste gärningarna.

Man kan dessutom fråga sig vilka gärningar som typiskt sett är av beskaffenhet att allvarligt kunna skada en stat. Ordalydelsen för närmast tanken till krigstillstånd vilket knappast är avsikten.

Rekvisitet har för övrigt tillämpats på gärningar som primärt drabbat endast ett par personer och en slutsats måste bli att det objektiva rekvisitet förutom att vara onödigt också lämnar ett stort utrymme för godtycke.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.