Ett av de områden som definitivt är tabu att prata om i kombination med äldre är sex.

Kan det bero på vårt osynliggörande av äldre som individer?

Att vi ser äldre som en homogen grupp, trots att äldre människor i Sverige i dag i praktiken omfattar i tre generationer: – 65, 85 och 105 år – ett åldersspann på 40 år.

Det är närmare 2 miljoner människor, en femtedel av befolkningen. Och finns det alls anledning att lyfta området sexualitet och äldre? Är de äldre inte så sjuka att temat inte längre är aktuellt? Det behövs väl ingen dubbelsäng på äldreboendet?

Jag menar att det är en del av livet som är viktig för oss – oavsett ålder och tillstånd.

Att hävda att någon är för sjuk för att sexualitet ska vara aktuellt pekar på att vi likställer det med sexuell praktik. Sexualitet är, enligt min mening, så mycket mer.

Den är en del av vår identitet. Det berör oss som kännande och lustfyllda människor. Att som människa bli betraktad som attraktiv och värd att bli berörd skapar välbefinnande.

Det är också viktigt att vara medveten om att sexualiteten kan vara en del av plågsamma minnen som återupplevs i en vård- eller omsorgssituation. En situation som kan vara dramatisk för båda parter, både hen som tar emot vården och för den som ger den.

Att betrakta vården och omsorgen om äldre som en del av ett livslopp innebär att det behövs ett existentiellt perspektiv. Vad innebär det är att vara en människa livet ut, med de olika behov som vi kan ha?

Det behövs stöd och en ökad kompetens för att kunna samtala om dessa frågor.

Även i en nationell kvalitetsplan måste vi bryta tabun och se sexualitet som en del av att vara människa livet ut, med varierande uttryck och behov.

Vi behöver bredda innebörden av vad sexualitet innefattar och satsningar som berör sexuell hälsa måste även inkludera äldre. I dag lyfter jag dessa frågor vid MIND:s konferens om psykisk ohälsa och sexualitet.

Vi behöver inte bara en Parbo, utan också plats för en dubbelsäng!