EU-parlamentet
Trots all kritik har centraliseringen av makt åt EU fortsatt. Artikelförfattaren har förslag på hur det kan förändras – samtidigt som EU:s legitimitet stärks. Arkivbild från EU-parlamentet. Foto: Henrik Montgomery/TT
Debattinlägg

”Så kan EU-samarbetet räddas”

Efter Brexit ·

”Ett antal kritiska resultat i folkomröstningar under åren har inte hejdat centraliseringen av makt åt EU-systemet”, skriver Anders Erkéus.

Om debattören

Anders Erkéus
Webbredaktör för eusverige.se

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Efter Storbritanniens nejröst och andra kriser i EU-samarbetet kan det vara på sin plats att vädra annorlunda idéer.

Det är i dag uppenbart att vår tid kräver mer internationellt samarbete på flera områden, som ekonomi, miljö och migration. Likaså att de nationella parlamenten är för begränsade för att ensamma hantera dessa frågor.

EU-lösningen på detta i dag är att flytta makten och debatten från de nationella parlamenten till EU‑institutionerna. Sedan länge har dock Unionen mött kritik mot beslutsformer och detaljreglerande likriktning av politiken med mera.

Ett antal kritiska resultat i folkomröstningar under åren har inte hejdat centraliseringen av makt åt EU-systemet, som nu alstrar majoriteten av de nationella besluten på alla nivåer.

En relevant fråga som kan ställas är om det kan finnas andra lösningar.

Kan man göra tvärtom, flytta internationell debatt och beslut till de nationella parlamenten, och låta dessa samarbeta? I ett sådant system får EU-institutionerna en annan roll.

Det skulle fungera så här:

  • I stället för att alla initiativ till nya lagar ska komma från tjänstemännen i EU-kommissionen som nu, så låter man initiativ komma från tre håll, från de nationella parlamenten, från ministerrådet och från EU-parlamentets ledamöter och grupper.
  • Förslagen samlas upp i EU-parlamentet, och där röstar man om vilka förslag som obligatoriskt ska behandlas i alla nationella parlament. EU-parlamentet blir alltså det enda formella beslutsorganet på EU-nivå, ett naturligt och begripligt förfarande.
  • Samarbetets alla nationella parlament blir skyldiga att debattera och ta ställning till förslagen från EU-parlamentet, och de som gillar ett visst förslag antar det, resten slipper. Om förslaget blir framgångsrikt i några länder finns möjlighet för de andra att frivilligt ansluta sej senare.
  • Representanter för godkända förslag kan själva besöka de nationella parlamenten, delta i debatten och argumentera för förslagen där, även i förberedande utskott. Fysiskt eller till exempel via Internet.
  • EU-kommissionen blir ett organ för administration och utredningar, vilket är det normala för tjänstemän i politiken, och man kan också stötta gemensamma projekt på olika områden, som nu. Initiativmonopolet försvinner men tjänstemännen har ju ändå makt i kraft av kunskap och överblick.
  • Ministerrådet, där ministrar från medlemsländerna träffas blir ett organ för kontaktskapande, kreativt utbyte och för att ta fram förslag till parlamenten, de egna och EU-parlamentet, utan att behöva kompromissa och votera inbördes.
  • De nuvarande fördragens detaljerade politik måste lyftas ur ett nytt fördrag, som endast ska beskriva samarbetsformerna och grundläggande mänskliga rättigheter och andra principer som alla stödjer. Detta så att EU-parlamentet, liksom de nationella parlamenten, ska kunna hantera alla slags politiska frågor.

På så sätt baseras det internationella samarbetet på debatt mellan nationellt synliga, slutgiltigt ansvariga politiker, och utan tvång.

Man kan förvänta sej att de nationella medierna bevakar de nationella parlamenten någotsånär väl, samtidigt som EU-parlamentets aktiviteter också blir begripligare och relevantare att bevaka.

Den politiska medvetenheten och perspektiven får en chans att vidgas.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.