Om Hannes Råstam följt mitt råd hade han aldrig blivit journalist. Konsekvenserna av det vill jag helst inte tänka på.
Osmo Vallo, Göteborgskravallerna, Fallet Ulf, Thomas Quick…
Reportage som skakade om och förändrade samhället. Tänk om de aldrig blivit gjorda, skriver Nils Hanson, projektledare för Uppdrag granskning i ett personligt minnesord om nyligen Hannes Råstam som gick bort tidigare idag 12/1 2012.
Att Hannes hade speciella egenskaper förstod jag redan vid min första kontakt med honom. Det var i början av 80-talet. Hannes spelade basist med Björn Afzelius och var ett aktat namn i musikbranschen. Han spelade också bas i ett bluesband. Själv var jag redigerare på kvällstidningen GT som då och då hoppade in som recensent. En kväll fick jag ett samtal hem som jag aldrig glömmer. Hannes ringde upp för att få en förklaring till varför jag aldrig recenserade hans band. Lugnt och metodiskt plockade han ner mina argument. Till slut blev jag helt svarslös eftersom jag inte kunde med att säga som det var, att jag bara gillade ”den äkta varan”, den svarta amerikanska varianten av blues och inte den inhemska göteborgska.
Jag blev ställd på samma sätt som många makthavare skulle bli inför Hannes i framtiden.
Tio år senare ringde Hannes mig igen. Nu ville han ha ett råd. Han hade erbjudits ett bra fast jobb på Länsmusiken i Jönköping. Men han hade funderingar på att bi journalist. Vad tyckte jag: skulle han satsa på journalistiken eller musiken? Jag svarade: musiken.
– Journalistik är stort och viktigt, men musiken är än större och än viktigare. Dessutom är det svårt att få fast jobb om man kommer ut i yrket så sent, sade jag till 37-årige Hannes.
Det var förmodligen det dummaste råd jag någonsin delat ut till någon person. Men hur skulle jag kunna veta att Hannes Råstam var mer lämpad att bli journalist än någon annan?
Att Hannes lyckligtvis inte följde mitt råd är inget att förvånas över. Jag fick senare, som hans chef, lära mig att Hannes alltid går sina egna vägar. Och mitt välvilliga råd blev senare en anekdot han gärna tog upp i olika sammanhang.
Ytterligare tio år senare blev jag chef för Uppdrag granskning som, då hösten 2003, flyttats till TV-huset på Delsjövägen i Göteborg. Jag såg verkligen fram emot att få jobba med Hannes, i vars lilla rum väggarna inte bara var helt täckta med pärmar och böcker utan också diplom och priset både från Sverige och utlandet. Att Hannes var Sveriges bäste researcher var oomtvisat. Men som reporter var han oprövad. Kunde han berätta själv?
Det var just det Hannes ville visa. En av mina första uppgifter som ny projektledare var att sätta mig in i det reportage han höll på med i sitt lille kyffe där den stängda dörren vittnade om en oerhörd koncentration i arbetet. Men i redaktionens korridorer cirkulerade farhågorna. Skulle Hannes verkligen gå i land med detta?
Hannes hade tagit sig an en till synes omöjlig uppgift. Att visa att en man, dömd till åtta års fängelse, för sexuella övergrepp på sin egen dotter, är felaktigt dömd.
Men det som verkade fullständigt omöjligt för andra journalister var ännu en gång möjligt för Hannes. Och, se! Han kunde berätta också. Musikern Hannes Råstam hade fullständigt gehör även som reporter.
Och resultat blev att två män, pappan och hans vän, kunde vandra ut från fängelset som fria män.
Hannes Råstam hade ännu en gång visat vilken kraft det finns i journalistiken när den är som allra bäst.
Vari bestod Hannes storhet? Hans mångsidighet gör det svårt att peka ut en enskild egenskap. Men jag vill ändå peka på en sak:
Hans förmåga att se det lilla i det stora.
Att metodiskt läsa rad efter rad i en förundersökning på tiotusentals sidor är en sak, att upptäcka de avgörande detaljerna är en annan. Att se den lilla, till synes betydelselösa avvikelsen som leder tankarna i rätt riktning – det kräver en sällsynt analytisk förmåga.
Det var så, genom att vända och vrida på detaljerna, som han stack hål på vår självbild om att Sverige är en rättsstat.