Psykiatri är lika lite felfri som juridik, det har hänt att vi avrättat oskyldiga och mycket ofta låter vi skyldiga löpa. En av flera åtgärder för att främja professionalismen i psykiska bedömningar av brottslingar är möjligheten att låta utlåtanden överprövas av en högt kompetent oberoende instans. De norska utlåtandena av Breivik är gedigna och helt enligt bästa praxis, också om de drar olika konklusioner. Men slutsatsen blir oaptitlig för många som vill hävda att alla med samma diagnos är onda och borde låsas in och högerextrema brott är onda, inte sjuka. Dessutom kan kritiker nu få passa på att torgföra antipsykiatriska hållningar. Det menar Sten Levander, professor emeritus i rättspsykiatri.
Psykiatri är lika lite felfri som juridik: det har hänt att vi avrättat oskyldiga och mycket ofta låter vi skyldiga löpa. Men vi kan inte vara utan den ena eller den andra verksamheten. Vi får göra så gott vi kan. Eftersom detta är en viktig verksamhet ställer vi höga krav på bedömarnas professionalism. En åtgärd är att frikoppla domstolar från den politiska makten. En annan är att bedömningar görs av flera personer. En tredje att bedömningsmetoderna är transparenta och att bedömarna måste ge logiskt rimliga argument för bedömningen. En fjärde är att bedömningarna kan överprövas av en högt kompetent oberoende instans. Så borde det vara för rättspsykiatri och för juridik och är det i normalfallen. Robustheten i systemen utmanas ibland – och det händer att de sviktar: Quisling-fallet i Norge, Christer Pettersson, Flink och Mijajlovic i Sverige.
Påtryckningar förekommer fortfarande, också i Sverige. Änklingen efter Anna Lindh drev linjen att hennes mördare ”inte skulle få vård” och det blev också beslutet i HD. Politikern i fråga är ursäktad – jag skulle antagligen göra likadant i sorg och förtvivlan. HD däremot, det är den obehagliga frågan. I Norge granskas alla utlåtanden av kommissionen där alla är hög-kompetenta experter. Inga påtryckningar är inblandade. Så är det inte i Sverige – man granskar kanske 10%. Vem som granskar? Det är det värsta av allt. En stor majoritet i Rättsliga rådet är icke-psykiatrer och psykiaterna har inte alltid relevant kompetens.
Psykiatrin finns i samhället med alla dessa lobby-grupper. Det får vi leva med, liksom med den osäkerhet som vidhäftar psykiatriska bedömningar. Den ”nya” bedömningen av Breivik (helt frisk!) avser förmodligen frågan om han just nu är vårdintygsmässig och därmed ska över till en behandlingsinstitution i stället för ett häkte. Det säger inte nödvändigtvis något om hans straffrättsliga tillräknelighet. Breivik har undersökts av två kompetenta och välutbildade psykiatrer med lång klinisk erfarenhet. Deras slutsatser har granskats av Rettsmedisinsk kommission, med oberoende och högt kompetenta medlemmar, varav en professor i rettspsykologi. Nivån ligger klart över den kvalitet som svenska utlåtanden håller.
Bedömningen är gedigen och helt enligt bästa praxis. Men slutsatsen är oaptitlig för många: 1. stigmatiseringsproblemet – en del kommer att hävda att alla med samma diagnos är onda och borde låsas in – det leder till hårdare tvångslagar och obefogad rädsla för sådana personer; 2. Högerextrema brott är onda, inte sjuka.
Någon bland de personer som gjort den bedömningen har antingen ”snackat för mycket” eller förförts/misstolkats av inblandade journalister. Det verkar vara en mindre historia i Norge än här, än så länge. Debatten borde handla om okritiska journalister snarare än oeniga rättspsykiatrer och frågan om psykiatri = tyckiatri.
Dessutom kan man nu passa på att torgföra de antipsykiatriska hållningar som säger att psykiatrer är inkompetenta idioter och som har funnits sedan 70-talet. Det finns fortfarande ”antipsykiatrer” som gärna attackerar den psykiatriska professionen när de får en chans. Anti-neurologer har jag däremot aldrig hört talas om. Inom psykiatrin finns primadonnor med beskedlig kompetens – i ett psykiatri-kritiskt klimat ser de möjligheter att markera sig bakom en fasad av engagemang för ”den goda saken”. Inom andra vetenskaper och verksamheter med intresse för människan finns motsvarande fenomen – personer som varken har förtrogenhetskunskap eller satt sig in i det psykiatriska forskningsfältet uttalar sig kritiskt och tvärsäkert. ADHD-debatten illustrerar detta med tydlighet. De får massmedialt utrymme därför att alltför många journalister okritiskt ansluter till ”den goda saken”, t.ex. att bekämpa stigmatiseringen av personer med psykiatriska problem och att brännmärka högerextremism. Det är ju faktiskt så att den värsta terroristen är en vit, välutbildad högerextremist. Sa alla utom undertecknad direkt efter dådet. För mig var han uppenbart sjuk.