1991 började jag arbeta som programledare för Tusen och en natt. I vinjetten ålade jag runt iklädd en catsuit av lack tre kvällar i veckan. Tevehandlarna berättade att kunderna valde TV-paket med argument som att det var bra sportsändningar eller bra barnprogram. Men innerst inne visste alla att det var porren man ville åt. När TV1000 nu läggs ner försvinner ett stycke svensk porrhistoria. Men det är bra, för det betyder att porren blivit mer lättillgänglig, skriver Ylva Maria Thompson.

TV1000 läggs ner och ersätts av en porrfri kanal.

Jag kan inte annat än att tolka det som något positivt, som ett tecken på att världen blivit mer frigjord, att sexualiteten blivit en mer accepterad och naturlig del av människors liv, inte fullt så hårt reglerad som tidigare. Och därmed hycklar vi mindre om vårt behov av erotisk underhållning.

Demokrati hör som bekant ihop med yttrandefrihet och en sida av yttrandefriheten som länge setts som problematisk är skildringar av sex och våld.

Det sägs att porrbranschen ofta är bland de första som utnyttjar nya tekniker inom området informationsöverföring, sändning och spridning. Men det sägs också att porrbranschen är en av världens största industrier, vilket är en stor fet lögn som ingen tror på numera.

Hur det än är med själva sakargumenten kan man åtminstone konstatera att debatten handlar om helt andra saker idag än 1991, då jag började arbeta som programledare på TV1000.

I vinjetten ålade jag runt iklädd en catsuit av lack tre kvällar i veckan, direkt efter några sekunders störande elektroniskt sprakande i sändningen. Sändningarna flyttades nämligen från London till Stockholm, eftersom det var förbjudet att sända porr från Storbritannien på nittiotalet.

Min roll var att ytterligare förstärka känslan av att man nu gick över till något helt annat än vanlig spelfilm. Så att den som inte ville se explicita sexskildringar kunde stänga av.

Aningslös kastade jag mig in i debatten om porrens vara eller icke-vara, hur den eventuellt påverkade ungdomar och andra ännu inte färdigsocialiserade personer, om det verkligen var rätt att den ”flyttat in i vardagsrummet” så lättvindigt.

Jag ville vara totalliberal när det gällde sex, men samtidigt inte styras av kommersiella intressen. Kanske är det så att vi som föddes på sextiotalet har en extra komplexfylld relation till pengar.

Tesen ”det personliga är politiskt” myntades 1968 och vad den än har för politiska konnotationer idag, verkar det som att perioder i mitt liv speglar porrens utveckling på ett nästan farsartat vis.

Sexuell frigörelse
Jag föddes 1960, ett bra år för en person med XX-kromosomer.

När jag var 6 år gammal flyttade mina föräldrar och jag till Schweiz. Min pappa jobbade där i sex år och jag gick i vanlig kommunal schweizisk skola.

När klasskamraterna diskuterade hur barn blev till kände jag att jag måste förklara sanningen för dem, min pappa hade ju berättat för mig när jag frågade. Min bästis blev upprörd när jag sa att pappa stoppade in snoppen i mamma när de gjorde barn. Hon tyckte det lät äckligt och trodde att jag ljög.

När vi flyttade hem till Sverige 1972 var allting annorlunda.

Kvällstidningarna hade stora annonser för strippklubbarna i Stockholm och jag minns ett par rubriker tydligt, de måste ha etsat sig fast:

”Petting genom hålklippta strumpbyxor”

”Liveshow i fisknät i taket ovanför gästerna”

Så vitt jag förstod var allt sexuellt mellan vuxna tillåtet, både på film, i text eller bild och live på porrklubbarna.

Mamma suckade ibland över att det var så mycket porr överallt men pappa sa inget om det och det verkade som att han tyckte det var okej.

Jag och min bästis läste frågespalten i Kamratposten som då besvarades av frisinnade Maj-Briht Bergström-Walan. Där lärde vi oss lite om sex och fnissade rätt mycket.

I mitten på sjuttiotalet fanns det bara två TV kanaler med statlig television.

En del familjer hade super-8 kamera och filmprojektor, men diabildsvisning var betydligt vanligare.

En kväll skulle vi gå på bio och satt och skojade om vilken film vi skulle välja, medan vi läste bio-annonserna i dagstidningen. Skulle det bli ”Den k..a familjen” eller Luis Buñuels ”Borgarskapets diskreta charm”.

Vi skrattade, men faktum var att skulle man se film, fick man gå på bio och välja från ett mycket begränsat utbud jämfört med idag.

Det fanns givetvis porrbiografer, i synnerhet i de större städerna, som visade porr non-stop på super-8.

VHS och videovåld
VHS- videon förändrade världen. Debatten till att börja med.

Filmen ”Motorsågsmassakern” kopierades från VHS-band till VHS-band och utlöste en väldig debatt om videovåld 1980.

Hela skolklasser (trodde de vuxna i alla fall) gömde sig i gillestugan hos den som hade en VHS-spelare och en suddig kopia av filmen. Eftersom man förlorar information varje gång man kopierar banden var resultatet självcensurerat, men den röda färgen som flöt i bild och de distade skriken var ganska suggestiva ändå.

På den tiden var det fortfarande relativt ovanligt att ha en videobandspelare hemma, så de flesta som diskuterade innehållet i filmen hade inte sett den själva.

Begärets demokratisering
Teknik och politik spelade varandra i händerna på åttiotalet. Det var då det hände, en slags begärets demokratisering om man ska tro medieforskaren Bian McNair i boken ” Striptease Culture: Sex, Media and the Democratisation of Desire”.

VHS-bandpelare fanns i nästan varje svenskt hem och videobutikernas hyllor svämmade över av förhandsgranskade filmer, godkända av statens biografbyrå.

Det statliga TV-monopolet avskaffades och kommersiella TV-kanaler tilläts sända i marknätet. Många hade redan tillgång till satellitsänd TV via parabol.

Det fanns massor av pengar att tjäna på porr, för alla inblandade, från producenter och skådespelare, till mediebolagen.

Mjukporr och underhållningsprogram med bara bröst visades på gratiskanalerna, och Malena Ivarsson slog igenom i Fräcka Fredag på SVT med franska erotiska kortfilmer på programmenyn.

Men ville man se riktig porr fick man betala för det, antingen genom att skaffa en betal-TV-kanal, eller som förut; Genom att hyra eller köpa en videofilm.

Och det var fortfarande vanligt att de som argumenterade emot pornografi aldrig hade sett en hel porrfilm själva, eller svarade ”Usch nej, verkligen inte” om man frågade om de gjort det.

1990 hade jag avancerat från utvikningsbrud, sexspaltsredaktör och frilansfotograf till chefredaktör för det erotiska magasinet CUPIDO.

Jag hamnade ofta i debatter, och argumenten var trubbiga och onyanserade. Porrmotståndet byggde i allmänhet på Andrea Dworkin och Catharine Mac Kinnons radikalfeministiska texter och teorier, och porr kopplades ihop med våld. Man pratade om hårdporr och våldsporr utan att definiera termerna. Jag hade aldrig sett våldsporr i jobbet och det största problemet våra modeller hade var omgivningens reaktioner efter att de vikt ut sig. För mig hade porren varit frigörande och gett mig möjlighet att leva ut min lust och kåthet på samma villkor som männen.

När jag debatterade brukade jag berätta om tjejen från en mindre stad som vek ut sig. Hon hade skickat in några foton på sig själv och fick komma på en provfotografering i Stockholm. Hon blev sminkad och fick klä sig i sexiga underkläder. Bilderna blev bra, hon skrev på ett publiceringstillstånd och fick betalt. Hon sa att det var bland det roligaste hon gjort i sitt liv. Men när tidningen kom ut var det inte roligt längre. Alla hennes släktingar och de flesta vänner och arbetskamrater tog avstånd från henne, hennes kille gjorde slut, folk skrek ”hora” efter henne på gatan. Hon blev tvungen att flytta och skapa sig ett nytt liv på en annan ort.

Porrdrottning på TV1000
1991 blev jag programledare för TV1000 erotiska nattprogram, Tusen och en natt, som sändes måndagar, onsdagar och lördagar på TV1000.

Jag fick möjlighet att intervjua personer som bidragit till att skapa en mer avslappnad inställning till sex och erotik. Bland många andra Maj-Briht Bergström-Walan, Georg Svéd, medlemmarna i Army of Lovers, Unni Drougge, Erik Centerwall, Madame Kerstin, Bengt Dagrin, Nils-Petter Sundgren, Malena Ivarsson, samt diverse strippor, drugor, porrstjärnor och artister. Jag gjorde reportage från det första Gay-Pride firandet i Stockholm och lobbade under alla år för att TV1000 skulle sända gayporr.

Radio- och Tevehandlarna berättade att kunderna valde TV-paket med argument som att det var bra sportsändningar eller bra barnprogram. Men innerst inne visste alla att det var porren man ville åt. Att ha porr i ett blandat kanalutbud och inte i särskilda porrkanaler var ett vinnande koncept.

Mitt argument var att det borde vara ännu bättre om man dessutom hade gayporr, så att de som bodde på mindre orter och inte vågade ”komma ut” kunde spela in filmerna mitt i natten och sedan se dem när de hade lust. Det kunde ju bli ytterligare ett outtalat försäljningsargument.

I debatterna kände jag att jag företrädde en tyst majoritet som inte själva vågade försvara sin rätt till god erotisk underhållning, av rädsla för de sociala följderna. Det visade sig i alla uppmuntrande brev jag fick under den här tiden.

När TV1000 som kanal läggs ner nu i Mars 2012 känns det som slutet på en epok.

Jag ser tillbaka med en viss nostalgi och tänker på alla roliga stunder jag hade i Tusen och en natt;

När jag blev smiskad av Madame på hennes BDSM klubb Hjärter Dam och min stackars producent förskräckt utbrast ”Men du piskade ju henne på RIKTIGT!”.

När allsångsledaren Bosse Larsson under en intervju avslöjade att han varit på bordell i sin ungdom.

När Gaykören sjöng in våren så vackert för alla mina kära tittare.

Idag finns det ett enormt utbud av porr på internet och web-tv , men det kräver ett aktivt val av den som vill titta. Fördelen är kanske att man väljer det som passar den egna smaken och inte är begränsad till material som skall tilltala de flesta.

Om det inte längre anses lönsamt att smuggla in pornografi i ett blandat kanalutbud måste det bero på att konsumenterna hittat andra sätt att få tillgång till det sexuellt stimulerande material de själva helst vill se.

Man ”råkar” inte längre titta på porr ”av misstag”.

Jag träffar också fler personer idag som inte skäms för att berätta vad de gillar sexuellt, vad de attraheras av, vilka klubbar de besöker. Det är inte längre lika nödvändigt att hålla sina böjelser hemliga. Man riskerar inte att få sparken från ett myndighetsuppdrag för att man är homo, transa, eller lätt på foten.

Att TV1000 inte längre behövs kan vara ett tecken på att samhället blivit öppnare och ger oss större frihet att uttrycka våra personligheter och vara oss själva, även när det gäller vår sexualitet. Att de flesta av oss blivit vuxna nog att stå för vilken erotisk underhållning vi vill konsumera, åtminstone inför oss själva.

Det är i så fall på tiden, när det faktiskt är en grundlagsskyddad rättighet.