Ytterligare upplopp i förorten. Bilar sätts i brand och stenar kastas mot polis. Bilder förmedlas av en ort i uppror. Bilden av förorten som problemområde cementeras och polisen pekas ut som ansvariga för de upplopp som sker. Förståelsen för både de inblandade ungdomarna och polisen är liten.
Polisen befinner sig i en ofta problematisk situation. Man uppfattas i samma stund både som orsaken till upploppen och som den myndighet som ska rycka ut och stävja dessa händelser.
Mina upplevelser som polis av liknande upplopp och av de personer som identifierats efter dessa är att de inte utgör en representativ del av befolkningen i de aktuella områdena. Även om många i förorten, med all rätt, känner sig frustrerade av utanförskap och klyftor som upplevs oövervinnerliga är det väldigt få som väljer att ta ut denna frustration på sina grannars egendom.
Min erfarenhet är att upploppen i förorter ofta startas av ungdomar som på något sätt redan marginaliserats, som kan beskrivas som utanför även i de områden de bor i. Det kan i en del fall bero på att flera av dem redan hunnit skaffat sig en kriminell identitet de känner större samhörighet med än den identitet övriga samhället har att erbjuda.
Att hjälpa dessa ungdomar ur denna negativa spiral är ett ansvar som självklart börjar med deras egna föräldrar. Om dessa inte har förmågan har övriga släktingar, vänner och bekanta ett medmänskligt ansvar. Parallellt med detta är det också skola, vård och socialtjänstens uppgift att uppmärksamma och hjälpa dem som riskerar hamna snett.
Polisens ansvar är att förebygga de brott som går att förebygga samt att ingripa när brott sker. Men många gånger upplever jag det som att vi får en allt-i-allo-roll som är svår att förhålla sig till.
När jag jobbade som polis i dessa områden upplevde jag aldrig att de ungdomar som var inblandade i upplopp eller annan grov kriminalitet var särskilt svåra att ha att göra med. Många var tvärtom trevliga och sökte ofta upp oss poliser för att prata. Det jag och kollegorna kunde känna en stor uppgivenhet inför var hur dessa ungdomar kort därefter kunde begå grova brott eller ställa till med händelser som startade stora polis- och räddningsinsatser.
Jag får en känsla av att många av de ungdomar som är inblandade i dessa upplopp i brist på annan sysselsättning bara vill få någon form av uppmärksamhet. Skulle de hitta ett bättre sätt att bli bekräftade på skulle många av dem säkert välja en annan väg.
Hjalmar Söderberg skrev träffande: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människor någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”.
Hur ska man annars förstå de ungdomar som anklagar polisen för att våldföra sig på deras grannar medan man själva sätter eld på samma grannars egendom?
Det behöver satsas mer på dessa ungdomar. Samhället måste komma på bättre sätt att ingjuta hopp och framtidstro bland dem som upplever sig stå utanför det svenska samhället.
Alla goda krafter i och utanför dessa områden behöver hjälpas åt för att vända deras dystra bild. Polisen är medansvariga, vi är dock inte svaret. Utan bättre samhällsinsatser riskerar vi bara att bli resultatet.