Det finns pedofiler i alla samhällsgrupperingar – skillnaden är att de inom Jehovas Vittnen får härja fritt. När jag som vuxen protesterade mot att församlingarna inte polisanmäler pedofilerna blev jag utesluten. Jag är chockad över hur passivt samhället är mot sekterna, skriver Elke van Beesel, själv ett av pedofiloffren inom Jehovas Vittnen.
För fyra år sedan blev jag utesluten från Jehovas Vittnen, efter 46 år i sekten. Anledningen var att jag är ett pedofiloffer som inte kunde hålla tyst.
Jag utsattes för en man som hade starkt inflytande i Jehovas Vittnen. Han hade regelbunden kontakt med barn i församlingen.
Efter att som vuxen ha börjat protestera tog ledningen för Jehovas Vittnen in mig för förhör – och bannlyste mig. Jag kunde inte tåla att trossamfundet Vakttornet kräver minst två ögonvittnen till övergrepp, annars lägger församlingen ner ”fallet”. Det är en skruvad internjuridik, baserad på en lag formulerad i Moseboken för runt 3000 år sen och skriven i ett helt annat sammanhang.
För mig ledde detta till en stark önskan att börja värna om alla barn som inom församlingen är försedda med både en andlig och mental munkavle.
Problemet med pedofili finns överallt i Jehovas aktade organisation, även i Sverige. Jag har privat mycket god kontakt med pedofiloffer som är före detta medlemmar i sekten.
Att inte samhället agerar mot problemet med barn som växer upp i sekter är en skandal.
Sektbarn tvingas växa upp i totalitära rörelser, där ord som utanförskap hyllas. Där mobbing utanför gruppen, ”ute i världen”, är något normalt. Sektbarn växer upp i slutna grupper där personlig handlingsfrihet betraktas som egoistiskt och ”dåraktigt”. De växer upp i en miljö där man ska betrakta världen utanför som sjuk, dålig, och farlig. De får veta att de och alla som är i den slutna gruppen tillhör en elitklass.
Världen utanför ska gå under, i en strid, i mitt fall, i Harmageddon. Alla som inte är Jehovas Vittnen på Guds stora dag kommer att dödas i den striden. Hiroshima-bomben framställs som en hemvärnsövning i förhållande till vad som komma skall.
Sektbarnen inom Jehovas Vittnen måste lära sig att gå ut och predika om detta från dörr till dörr. Annars blir de inte godkända för liv på ”den nya jorden”. De ska döpas (bli ett vittne) så tidigt som möjligt, så att de på detta vis klargör sin ståndpunkt och visar sin lojalitet gentemot gruppen och Gud.
I Vakttornets organisation förekommer det pedofiler, såsom i alla andra samhällsgrupperingar. Skillnaden är att de får härja fritt inom Jehovas Vittnens församlingar, eftersom de skyddas av ledningen i det avseendet att de inte anmäls när de begår övergrepp.
Istället tar man alltså hand om den ”juridiska” biten inom församlingens väggar.
Ledningen i form av äldstebröderna agerar både psykologer, socialarbetare och jurister. Det heter internt att barn som utsatts för övergrepp får anmäla till samhället utanför – men ack, så är det inte. Sådant betraktas nämligen som smutskastning av församlingen. Det orenar församlingen. Det är bättre att sopa övergreppen under mattan, och låta barnen få hälsa på pedofilen på varje möte de åker på.
Församlingsmöten måste besökas av hela familjen, och rör sig om fyra-fem timmar per vecka. Utöver det måste man som vittne knacka dörr för att predika om den förestående striden.
I USA har sällskapet Vakttornet, alltså Jehovas Vittnen, fått punga ut med flera miljoner dollar i skadestånd till dessa barn. Där har samhället börjat vakna upp, och nu genomförs så kallade prejudikat. Tidigare i år dömdes Vakttornet av en domstol i Kalifornien att betala en ung kvinna 28 miljoner dollar i skadestånd. Detta har lett till att Vakttornet fått börja sälja av en del av sina byggnader, aktier och annan rikedom man samlat på sig sedan slutet av 1800-talet.
Sektbarn som jag, som i vuxen ålder väljer att lyssna till sina hjärtan, måste räkna med utfrysning från den grupp han eller hon vuxit upp i.
Jag är chockad över samhällets passivitet. Sverige har konsekvent vägrat att vända på denna unkna sten. Alla andra minoriteter får uppmärksamhet i samhället, men inte sekterna. Detta måste ligga på politikernas bord – inte under en hög med papper utan överst, så länge det inte vidtas några åtgärder.
Det är inte av bitterhet som jag berättar detta. Under den bittra tiden orkade jag inte över huvud taget uttala mig. Men idag gör jag det därför att jag har funnit mitt sanna jag. Jag har hittat balans i livet och borstat av mig smutsen.
Det återstår ytterligare någon tid för att göra sig fri från hjärntvätten. Jag är ju ändå uppvuxen i det. Ett sätt är att hjälpa andra som lider och har lidit mycket på grund av detta. Alla som varit medlemmar i Jehovas Vittnen växer inte upp med självmordstankar eller sjävskadebeteende – men alldeles för många gör det för att samhället bara ska fortsätta att titta på.