Idag behandlar FN:s generalförsamling för första gången sedan oktober 1962 frågan om omständigheterna kring Dag Hammarskjölds och femton andra personers död utanför Ndola i dagens Zambia natten mellan den 17 och 18 september 1961.
Vi var fem personer som samlats i London till ett informellt möte i april 2012 som kom att starta den process som lett fram till dagens överläggning. Vi hade inspirerats av den brittiske forskaren Susan Williams bok 'Who killed Hammarskjöld?' och kände ett personligt ansvar för att driva frågan.
Då blev vi varse ”restbeslutet” från oktober 1962, att skulle nya omständigheter kring dödsfallen komma till generalsekreterarens kännedom så ville generalförsamlingen bli informerad om detta.
Därmed hade vi fått ett formellt mål att arbeta mot. Men hur skulle vi gå till väga?
Många hade ju försökt olika vägar utan resultat! I samtalet utkristalliserades tanken på att be fyra över hela världen erkända folkrättsjurister att ta sig an utvärderingen av allt som kommit fram sedan de olika haverikommissionernas arbete 1961 och 1962. Så blev de också.
I juli för två år sedan bildades juristkommissionen och i september i fjol presenterade den sitt arbete. Detta slutade i en uppmaning till FNs generalsekreterare Ban Ki-moon att väcka frågan hos generalförsamlingen.
Det finns goda juridiska skäl att misstänka, menade kommissionen, att andra omständigheter låg bakom dödsfallen i septembernatten utanför Ndola 1961 än att det rörde sig om en flygolycka, den hittills gällande ”officiella” förklaringen.
Och det är här vi befinner idag. Det har länge rått ett anmärkningsvärt svenskt ointresse för att frågan ska öppnas på nytt. Många har undrat världen över vad som legat bakom denna svenska inställning.
Men den nya regering som tillträdde efter valet i september har bytt fot. Den svenska regeringen tar idag ett initiativ som på kort tid fått brett stöd. Nya ansträngningar ska göras för att sanningen ska komma fram.
Varför är detta viktigt? Människor mördas ju hela tiden av politiska skäl. Finns det inte mera angelägna uppgifter idag än att gräva i det förflutnas dunkla omständigheter?
Först finns det en personlig dimension i detta. De omkomnas familjer och släktingar har i mer än femtio år fått leva med den tysta förebråelsen att det var flygplansbesättningen fel att olyckan skedde.
Ett allmänt erkännande att det rörde sig om ett attentat, ett mord, skulle sent omsider verka befriande för dessa drabbade.
Det finns självklart en historisk, forskningsmässig, dimension i frågan. Vem skriver historien? Ska historiens skurkar tillåtas göra det och därmed dölja sin egen inblandning?
Det finns idag klara bevis för att den grundläggande utredningen av omständigheterna kring flygkraschen som den rhodesiska kolonialregimen ansvarade för till stora delar byggde på förfalskad bevisföring och syftade till att dölja sanningen.
Det finns också den politiska dimensionen, och det är här kampen kommer att stå det närmaste året. Som tydligt framgår av många politiska högtidstal så symboliserar Dag Hammarskjöld vad FN skulle kunna vara, ett världsfredens och rättvisans instrument höjd över medlemsländernas kortsiktiga intressen.
Men den politiska utmaningen kommer då samtidigt att bli att sanningen om de motkrafter som mobiliseras för att bevara politisk obalans och ekonomiskt förtryck måste fram i ljuset.
En fred som intebygger på sanning och rätt är fortfarande en illusion, idag lika mycket som det var då.