LAGSTIFTNING Kritiken av Hanna Gadbans lagförslag om medborgarskap fick en rad personer att skriva en artikel där de hävdar att hon förtjänar en offentlig ursäkt. Anledningen till att jag kritiserar etniska särlagar är mitt motstånd till lagar som särbehandlar människor. Men debattörerna presenterar inga belägg eller förklaringar. Ingenting träder egentligen fram mer än deras glorifiering av Hanna Gadban, skriver Ida Dzanovic i en slutreplik.
Min och Mehrtab Motavvas kritik av Hanna Gadbans lagförslag om medborgarskap fick en rad personer att skriva under artikeln Hanna Gadban förtjänar en offentlig ursäkt på SVT Debatt 16 oktober. Jag konstaterar att Gadban inte finns med bland undertecknarna av artikeln, som kretsar kring den debatt som hon själv har startat. Vi ser i stället en debattörkör med Sara Mohammad, Maria Hagberg och Bitte Assarmo i spetsen.
Paradoxalt nog omyndigförklarar debattörkörens dirigenter nästan Gadban genom att ta debatten åt henne, samtidigt som jag anklagas för försök till karaktärsmord.
Gadban är en samhällsdebattör som gått ut i landets medier med ett förslag på hur människor som invandrar till Sverige ska straffas hårdare, svära ed på att de inte ska begå hedersbrott och på så sätt misstänkliggöras som potentiella brottslingar, och om de begår brottet: fråntas sitt svenska medborgarskap och därefter kastas ut ur landet.
Debattörerna reagerar starkt mot kritiker, däribland mig, som anser att Gadbans förslag förkastar demokratins grundprinciper. Inte vid ett enda tillfälle bevisar de motsatsen. De ignorerar kritiken mot Gadbans förslag och inte heller tar de avstånd från det.
Efter att jag skrivit två kritiska artiklar i ämnet – på Motargument.se och Feministiskt Perspektiv – kräver man en ursäkt och hänvisar till Gadbans yttrandefrihet. Som om yttrandefrihet vore en enkelriktad gata som bara gäller vissa människor.
Sedan haglar teorierna om kritikernas anledningar till fördömandet av Gadbans lagförslag. Debattörkören menar att Gadban bör stödjas och få ursäkter samtidigt som de själva slänger ut en mängd grundlösa anklagelser som till exempel att kritikerna gör gemensam sak med våldsbejakande terrorister, islamister, Al-Shabaab och Boko Haram. I den här röran inkluderar de Feministiskt Initiativ, Mehrtab Motavvas, Aftonbladets journalist Petter Larsson liksom undertecknad. Ofta talas det om debattörer som inte hör sina meningsmotståndare, men i det här fallet så ser vi en debattörkör som inte ens hör sig själv.
Vi får väl betrakta debattörernas artikel som en del av Arthur Janovs primalterapi. Man skriker för att bli av med sin vrede. Förhoppningsvis hittar de en väg till smärtans källa – vilket i det här fallet är Gadbans lagförslag.
Min huvudanledning till att kritisera Gadbans etniska särlagar är mitt motstånd till lagförslag som särbehandlar människor. Jag har kritiserat Mahmoud Aldebes religiösa lagförslag (sharialagar), vilket senare bidrog till hans avgång som ledare i Muslimska Förbundet. Den kampen omnämnde jag i en artikel på Newsmill 16 mars, där jag också kritiserade Mustafa Omars organisation (IFiS) två månader innan han möttes av mediernas kritikerflod. Parallellen mellan Aldebes religiösa och Gadbans etniska särlagar togs upp i artikeln Södertörns högskola bör främja demokrati 3 oktober.
Debattörkören presenterar inga belägg eller förklaringar. Ingenting träder egentligen fram mer än deras glorifiering och hjälteförklaring av Hanna Gadban. Hon görs till måttstocken, och det är tydligen förhållningssättet till henne som avgör en debattörs agenda.
Jag välkomnar kritik och debatt kring mina ståndpunkter gällande sakfrågan, särlagar (etniska som religiösa), men en sådan debatt kan inte föras med människor som i brist på sakliga argument skriker hysteriskt.