Det märkliga med de nya läckta Panama-dokumenten är att de avslöjar att den internationella skattebrottsligheten fortsätter att frodas.

Märkligt därför att redan år 2000 dödförklarades skattebrottsligheten av medierna i Sverige.

Dagens Industri förkunnade ”Snart slut på sparande i Europas skatteparadis”. Den gången gällde det EU:s så kallade spardirektiv om informationsutbyte kring privatpersoners räntekonton.

Lyssnar vi också på OECD, EU eller vårt eget Skatteverk går arbetet med att bekämpa skatteparadisen utmärkt. G20 länderna gav efter finanskrisen i uppdrag till OECD att sätta stopp för skattesmitarna.

Att bankerna och de superrika skulle dränera de offentliga finanserna både via räddningspaket och avancerat skattefusk kändes lite väl magstarkt även för USA, som för en gång skulle var med på banan.

Vapnet i kampen mot skattesmitarna kom att bli de så kallade informationsutbytesavtalen. När de nya avtalen med skatteparadisen skulle börja sjösättas 2009 slog OECD fast att banksekretessen är död, nu var skatteparadisen historia.

I augusti 2012 konstaterar SVT med rubriken ”Stopp för skatteparadisen” att de så kallade skatteparadisen blir färre och färre. Margareta Nyström från Skatteverket konstaterade torrt och sakligt att snart finns det inga skatteparadis kvar längre.

Så sent som i februari 2015 skriver även Dagens Industri att ”Världens sista skatteparadis, Förenade Arabemiraten, sprattlar fortfarande i garnet”. Men experterna är säkra: snart är nätet upphalat på skattetrålaren.”

Hur ser då Skatteverkets egna siffror ut på skatteflykten? Enligt Skatteverkets bedömning försvinner minst 46 miljarder kronor i skatt på grund av internationella transaktioner.

Cirka en fjärdedel av de 46 miljarderna är idag kopplad till skatteparadis, det vill säga 11,5 miljarder.

Skatteverket uppger också att ungefär 300 miljoner i skatteintäkter per år kommer in via de nya informationsutbytesavtalen och ytterligare cirka 350 miljoner kommer in via självrättelser, det vill säga där individen själv erkänner att de undanhållit skatt.

Det ger faktiskt en bild av att enligt Skatteverkets egna siffror så lever skatteparadisen vidare i högsta välmåga – åtminstone till cirka 94 procent. Skatteparadisens död är alltså inte bara en överdrift, utan en fullständigt felaktig beskrivning.

De 80 rikaste personerna i världen har sedan 2009 fördubblat sina inkomster och deras samlade förmögenhet är nu större än hela den fattigare halvan av jordens befolkning (Oxfam 2015).

Det är alltså i högsta grad troligt att skatteparadisens verksamhet ökat och inte minskat de senaste åren, trots ett visst minus från ny reglering.

Den främsta effekten av samarbetsavtalen är nog att de ökat kostnaderna för att undkomma skatt. De har främst alltså blivit dyrare att begå skattebrott för de som bara är lite rika, å andra sidan slipper de idag fastighets-, förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt hemma.

Det är alltså billigare att vara rik i Sverige och dyrare att undkomma skatt utomlands – sålunda 10.000 rättelser sedan år 2010. Det löser dock inte problemet.

Vi har idag ett internationellt system där det i praktiken är ett privat val för de superrika om de vill betala skatt.

Det speglar också finansministern Magdalena Andersson (S) reaktion i frågan: ”Jag utgår ifrån att ledningen (för Nordea) nu sitter och funderar på om det är de här sammanhangen man vill synas i och om det är bra varumärket.” (DI 4 april, 2016).

Det är svårt att tro att en sådan mild formulering skulle vara gångbar om det gällde vanlig brottslighet. Man får tyvärr konstatera att idag är läckor som de från Panama och banken HSBC mer avskräckande än reglering för skattesmitarna.

Det borde världens finansministrar snarare fundera över vad det gör med deras varumärke.