Liberalen Ulf Öfverberg anklagar Sverigedemokraterna för att vilja förändra landet genom att befästa ett ”kollektivt kulturarv”. Vidare ska SD enligt honom vilja befrämja ”den svenska nationen”, ett begrepp som han anser att SD tolkar som ”folk” med ”nedärvd essens”.
SD får svara honom angående partiprogrammets formuleringar. Jag yttrar mig här bara som SD-vänlig opinionsbildare.
Öfverbergs ärende är att upprepa tidigare verkningslös smutskastning av invandringskritiker inom och utanför SD, och bortse från alla de väljare som oroar sig för de misstag och felaktiga beslut som gjorts i svensk invandringspolitik.
Just invandringen har varit SD:s profilfråga, och partiet har länge haft monopol på en skeptisk inställning. Att partiet engagerar sig i fler frågor ogillas av Öfverberg.
Här ska bara en fråga ställas, men den blir omöjlig att besvara om den intolerante liberalen Ulf Öfverberg får råda:
Hur kan Sveriges makthavare åtgärda misstag i invandringspolitiken om de inte får reda på dem på grund av beskyllningar för rasism?
J.S. Mill, en av liberalismens anfäder, listade på 1800-talet tre argument för tryck- och yttrandefrihet som är aktuella för Sverige idag.
Meningsmotståndare bör enligt Mill få yttra sig för att
1) De kan ha rätt och då tjänar vi alla på att få mer kunskap
2) Även om de har fel kanske det finns någonting i deras idéer och kritik som ger oss mer kunskap
3) Även om de inte skulle ha rätt i någonting eller inte har någonting att lära oss, så gör deras uppträdande i debatten att vi bemöter dem och tänker över våra egna åsikter. Vi blir mer säkra på våra åsikter genom att våga låta andra kritisera oss.
Nummer ett är viktigt idag, eftersom det innebär att brister kan korrigeras om man får reda på dem – vilket inte alltid är fallet.
Från hemtjänstpersonalens av språkförbistring orsakade felmedicinering av äldre till polisens handfallenhet inför hedersförtryck, finns en ovilja att tala öppet om vad berörda personer och institutioner vet. Det gäller både utsatta och ansvariga.
Från 1985 tillät Sovjetunionen under Michail Gorbatjovs ledning en viss öppenhet, ”glasnost”.
Den sovjetryska staten fungerade så illa just för att information inte tilläts flöda fritt, vare sig via marknadsmekanismer eller genom en fri diskussion om vad som borde göras åt det alltmer katastrofala läget som sedermera orsakade kollapsen 1991.
Det är ingen slump att västvärlden ligger före andra civilisationer. Vi har tidigt tillåtit fri åsiktsbildning; först i Grekland på 400-talet f. Kr, sedan i den romerska senaten och särskilt tydligt i vårt universitetsväsende från 1000-talet.
I och med renässansen tog väst ledningen i välstånd och tankefrihet. Självkritik har ingått i vår civilisation på ett unikt sätt.
Att kunna tala, tänka och yttra sig fritt leder till välstånd givet att makten tillåter kritik. De så kallade alternativa medierna har inneburit en stor förändring i rapporteringen om invandringens problem.
Dock kommer de sociala medierna, särskilt Facebook, bli avgörande under valrörelsen 2018.
Det förutspår jag efter att ha sett en större öppenhet i flödet efter att Peter Springare, Katerina Janouch och andra visselblåsare, däribland många liberaler av Mauricio Rojas slag, har tagit bladet från munnen.
Facebookbekanta berättar allt mer öppet om vad de sett och hört. Berättelser från landsbygden blandas med förortsrapporter. Socialsekreterare, lärare, poliser, advokater, vårdpersonal – många röster vågar nu tala om vad som inte fungerar.
Det är självklart att saklig information måste tillåtas nå ansvariga. Först då kan problemen åtgärdas, vilket #transportgate lärt regeringen i dagarna.
2018 kommer allt fram i ljuset för det kokar ute i landet. Det bästa som makten kan göra är att lyssna och lära av Mill och Gorbatjov.
Jag är övertygad om att JS Mill hade låtit SD delta i debatten om han levat idag. Sanna liberaler räds inte åsiktsfrihet.