Ibland måste man använda sig av okonventionella metoder för att bevara och försvara demokratin. Att som jag gjort smygfilma och vända sina kamrater ryggen, kamrater som i åratal sida vid sida bokstavligen offrat allt för att bygga upp ett politiskt mittenparti, var allt annat än lätt. Men att nu se tillbaka och se att ens visioner om ett parti fritt från korruption och rasism, ett parti som skulle värna om rättvisa och demokrati, slutade i illusion, känns som ett enormt misslyckande.
Länge var jag övertygad om att Sverigedemokraterna var ett neo-fascistiskt parti som måste bekämpas. Trots detta tackade jag ändå ja till att gå på ett informationsmöte, som arrangerades av Sverigedemokraternas Stockholmsdistrikt, med dåvarande ordförande och en av partiets grundare, Johan Rinderheim. Stämningen och retoriken präglades av rasism men framför allt saknade de verklighetsuppfattning. Jag var även öppen med min kritik under mötet.
Om det vore inte för mina privata samtal med Jimmie Åkesson, Linus Bylund och Jonas Åkerlund under avslappnade former skulle jag aldrig inte ens tänkt tanken på att engagera mig i SD.
Under dessa möten försäkrade de mig gång på gång att de hade samma åsikter som jag, då det avgörande var att SD ville skilja på flyktings- och invandringspolitik.
Stockholms länsorganisation var rester av det rasistiska gänget som kvarstår från 2001 men som de skulle bekämpa. Därför behövde de sådana som mig i Stockholm. Till slut köpte jag argumenten.
Baserat på deras löften och min övertygelse om att kunna bekämpa rasismen inifrån tog jag beslutet att engagera mig i SD. Med hjälp av Bylund valdes jag 2008 in i Stockholms distriktsstyrelse.
Under alla dessa år har jag varit en central figur i kampen mot rasism och korruption i SD, och jag hade alltid partiledningen bakom mig. Men efter SD:s riksdagsinträde insåg jag att allt var bara ett maktspel mellan olika falanger, som ville värna om sina egna intressen.
Den utbredda vänskapskorruptionen tog fart och dolda överenskommelser om maktfördelning och pengar kom upp till ytan. Man bröt löftena om att ta itu med rasismen och den utbredda vänskapskorruptionen i partiet, som det skrivits om i riksmedia tidigare samt som det framgår i inspelade material från interna möten. Jag vägrade att finna mig i detta, var högljudd och allt annat än sparsam med kritik. Samtidigt som jag blev mer och mer motarbetad ökade avståndet mellan mig och partiledningen, framförallt med Jimmie. Som jag upplevde det så hände samma sak med vår vänskap.
Terrordådet på Utøya hade en stor påverkan på mig. Jag upplevde stora likheter mellan vad den norska gärningsmannen står för och folk runt omkring mig i partiet, och började på allvar ifrågasätta mitt engagemang.
Jag blev rädd när jag insåg att jag själv hade varit med om att organisera en odemokratisk sekt, som ständigt riskerar att hamna i händerna på neo-fascister och rasister. Jag fick konstant höra att jag upplevdes som besvärlig när jag krävde grundliga förändringar i partiet.
SD är inget politiskt parti och skall då logiskt inte behandlas som ett politiskt parti. SD är en sekt och skall behandlas som en sekt.
De som anser att eftersom SD valdes in i riksdagen på demokratisk väg, så ska vi behandla dem som ett demokratiskt parti, vill jag bestämt avfärda!
Låt mig påminna om Hitlers och Khomeinis partier. Vi kan alla vara överens om att de, trots att de valdes in av folket genom demokratiska metoder, inte var demokratiska. Samma sak gäller även för Sverigedemokraterna.
Jag kommer från en familj som har betalat ett högt pris för diktaturen i Iran. Jag var själv tvungen att vid 17 års ålder fly från mitt hemland, och förlorade även min bror som berövades livet på grund av sin politiska övertygelse. Att värna om demokratin och mänskliga rättigheter är A och O för mig.
Idag är jag förtroendevald i ett iranskt oppositionsparti där jag förespråkar demokrati och mänskliga rättigheter i Iran. Jag väljer hellre att kunna stiga upp på morgonen och se mig i spegeln, istället för att hjälpa en sekt och bedra svenska folket.
Jag hade kunnat stanna kvar och spela med för att berika mig själv. Vara med i de fina salongerna och gå i maktkorridorerna, vara likgiltig och tyst, vända ryggen till och glömma vad jag står och tro på. Men sådan är inte jag.
Min politiska övertygelse har alltid varit detsamma, jag är värdekonservativ och humanist. Jag var tidigare medlem i de gamla Moderaterna fram till början av 2000 talet. Jag hade svårt att känna mig hemma i de Nya Moderaterna och valde därför att lämna partiet och idag är jag medlem i Kristdemokraterna.
Jag försöker genom opinionsbildning berätta sanningen om Sverigedemokraterna för att avsluta ett kapitel i mitt liv och gå vidare.