Sverigedemokraterna har begränsad makt inom kyrkan, ändå får de nästan all uppmärksamhet. Faktum är att partiets väljare är mer religionskritiska än andra väljare, och att partiet har svårt att mobilisera sina väljare till kyrkovalet. Journalisternas bristande kunskap och intresse i kombination med intetsägande valmanifest och bristen på konfliktlinjer resulterar i en undermålig mediebevakning, skriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö.
När medierna rapporterar inför kyrkovalet är det Sverigedemokraterna som står i fokus. Det låga valdeltagandet sägs gynna SD som dessutom storsatsar på valet. För de andra partierna och nomineringsgrupperna är hotet om en SD-framgång ett återkommande argument för att mobilisera de egna sympatisörerna.
Men utgångspunkten för dessa resonemang är felaktig. Faktum är att inte mycket talar för att kyrkovalet skulle vara ett speciellt gynnsamt val för SD. Erfarenheten hittills är tvärtom att Sverigedemokraterna har haft svårt att mobilisera sina väljare till kyrkovalet. När SD för första gången ställde upp i kyrkovalet 2001 fick man 0,8 procent, att jämföra med 1,9 procent i 2002 års riksdagsval. 2005 ökade man i kyrkovalet till blygsamma 1,7 procent, medan man i riksdagsvalet 2006 fick 2,9 procent. 2009-10 var motsvarande siffror 2,9 respektive 5,7 procent. SD har alltså konsekvent uppnått påtagligt sämre resultat i kyrkoval än i riksdagsval.
Det här har sina förklaringar. Vi vet sedan tidigare att SD-väljarna är mindre frekventa gudstjänstbesökare och mer kritiska mot religion än andra väljare. Det gör dem också svåra att locka till kyrkovalet. Dessutom har SD haft svårt att mobilisera även i Europaparlamentsvalen, som också präglas av lågt valdeltagande.
Givet detta väcker den mediala bevakningen av kyrkovalet en del kritiska frågor. Varför ges ett så litet parti ett så oproportionerligt stort utrymme i bevakningen? Varför förmedlas den felaktiga bilden av att SD har eller är på väg att skaffa ett reellt kyrkopolitiskt inflytande?
Inför 2009 års val var det endast Socialdemokraterna – det överlägset största partiet i kyrkomötet – som syntes mer i media än SD. Inför 2005 års val var rapporteringen ännu värre, då gavs SD och S exakt lika stort utrymme i de större dagstidningarna.
Tyvärr ser det inte ut att bli annorlunda i år. SD är alltjämt huvudnumret när tidningarna skriver om valet. I Sydsvenskan (29 augusti) presenteras kyrkovalet under rubriken ”Kyrkan: SD:s politiska arena”. På samma sätt väljer TT att ge mest utrymme åt SD (29 augusti). Folkbladet (5 september) bjuder läsarna på ett reportage om Lars Stjernqvist (S) som helt ägnas åt ”striden mot SD”. Exemplen kan mångfaldigas. I relation till sin storlek är SD återigen kraftfullt överrepresenterade i den mediala rapporteringen.
Det går att förstå att det blir så här. SD-vinkeln blir den enklaste lösningen när journalister utan kunskap om eller intresse för kyrkopolitik ändå tvingas skriva något inför valet. Samtidigt ligger inte hela ansvaret på journalisterna. Kyrkovalets mediala dilemma är avsaknaden av lättbegripliga konfliktlinjer i kombination med partiernas och nomineringsgruppernas tendens att formulera kyrkopolitiska manifest utan egentligt innehåll.
Betydelsen av det sistnämnda ska sannerligen inte underskattas, det kan vara värt att reflektera över i vilka andra sammanhang som exempelvis Socialdemokraterna skulle utse ett marginaliserat treprocentsparti till huvudmotståndare och vara nöjda med att företrädarna hellre pratar om SD:s politik än om den egna.
De enda som kan vara nöjda med den rådande ordningen är naturligtvis Sverigedemokraterna själva. Även om partiledningen knappast har väljarna med sig i fokuseringen på just kyrkovalet har man heller inget att förlora. För SD är kyrkopolitiken ännu en arena dit den vanliga retoriken – kampen mot islamiseringen (imamer i kyrkan!), mångkulturen (kyrkan gömmer flyktingar!), den politiska korrektheten (Fädernas kyrka, psalmen som togs bort!) och vänstervridningen (ärkebiskopen vill bojkotta Israel!) – kan överföras.
De stora förlorarna är däremot de övriga nomineringsgrupperna och partierna, som hamnar i total medieskugga, och den kyrkopolitiskt intresserade allmänheten. Det är trots allt omkring 700 000 svenskar som röstar. De serveras en undermålig medierapportering som ger en direkt felaktig bild av såväl SD:s nuvarande inflytande i kyrkopolitiken som partiets potential för nya framgångar.