Ordförande för Centrum mot rasism, Mariam Osman Sherifay går på SVT Debatt hårt ut och anklagar ett helt parti för rasism. I artikeln tar sig Sherifay friheten att tolka hur medlemmarna ser på sitt parti, nämligen som nationalistiskt och rasistiskt. Vad gäller rasismen så har Sherifay helt fel. Medlemmarna ser sig som starkt kritiska till dagens immigrationspolitik, vilket också är en fullt legitim åsikt i ett samhälle som vill kalla sig det allra minsta demokratiskt. Det skriver Sverigedemokraternas politiske sekreterare Robert Stenkvist.
Ordförande för Centrum mot rasism, Mariam Osman Sherifay går på SVT Debatt hårt ut och anklagar ett helt parti för rasism. I artikeln tar sig Sherifay friheten att tolka hur medlemmarna ser på sitt parti, nämligen som nationalistiskt och rasistiskt. Det stämmer att många partimedlemmar ser sig som nationalistiska. Det är en fullt legitim ståndpunkt och i många fall en rektion på den globaliseringshysteri som verkar vara högsta politiska mode i dagens Sverige. Det finns inget i demokratins grundstenar som säger att valmanskåren måste hänge sig åt de senaste politiska trenderna, snarare tvärtom. Det finns en rättighet att just inte tycka det som är påbjudet från samhällets eliter. Vad gäller rasismen så har Sherifay helt fel. Medlemmarna ser sig som starkt kritiska till dagens immigrationspolitik, vilket också är en fullt legitim åsikt i ett samhälle som vill kalla sig det allra minsta demokratiskt.
Orsaken till att Sherifay hela tiden försöker stigmatisera SD:s medlemmar och sympatisörer med rasistkortet är att hon och andra vill förvägra människor att hysa åsikter om immigrationspolitiken. Skulle vi ha en öppen, saklig och demokratisk debatt skulle det visa sig att antalet röster som skulle anmäla en avvikande åsikt i immigrationsfrågan skulle bli tämligen hög. Motmedlet mot en sådan debatt och utveckling är i stället att klumpa ihop alla kritiska röster och stigmatisera dem allesammans som simpla rasister.
Vi kan ju jämföra om fullvuxna människor i vårt land stigmatiserades om de skulle hysa åsikter om Anders Borgs finanspolitik. Motsvarigheten till finansens Sherifay skulle då kalla alla finanskritiska människor för Pol Pot-anhängare.
När Sherifay så tar upp att en enskild Sverigedemokrat sagt ordet ”neger” så drar hon helt orimliga slutsatser av ett enskilt uttalande. Jag är faktiskt medlem i SD och jag har knappt hört ordet uttalas av medlemmar på de år jag varit med i partiet. Men Sherifay vet säkert bättre än undertecknad hur stämningarna går i partiet, hon har ju ”godhetscertifikat”. Jag har själv inte använt det omtalade ordet på de sista 20 åren, men när jag var barn använde alla ordet, från Putte Kock i TV, till lärarna i skolan. Det vore akademiskt hederligt att någon gång fråga sig vem som gjorde ordet fult och varför? En annan fråga är om den berörda gruppen tjänat på att vi bytt benämning på människor av företrädesvis afrikanskt ursprung. Jag säger inte att jag har svaren, jag säger bara att frågorna borde ställas. Sherifays associeringar kring ordet neger är så obehagliga i artikeln så jag vill inte vidare kommentera dessa.
Till sist vill jag påtala att den stigmatisering av en grupp som Sherifay anklagar Sverigedemokrater för verkar vara helt tillåten när det gäller en stor väljargrupp i vårt land. Man byter ut begreppet neger mot begreppet rasist och riktar sig till en grupp som haft fräckheten att anmäla en annan åsikt i en viktig samhällsfråga. Skall vi jämföra begreppen så är rasist glasklart mycket värre, då det alltid varit ett negativt begrepp, medan det andra ordet på oklara grunder getts en negativ klang de allra sista decennierna.
En annan reflektion är att samma politiker som i talarstolen med emfas vänder sig emot mobbning i skolorna, själv använder sig av samma metoder mot vuxna. Detta för att bekämpa de som hyser andra åsikter än vad som påbjudet är. Jag har ett flertal gånger hört historier från Sverigedemokrater där deras barn i grundskolans lägre årskurser hört hur läraren talar om för barnen hur hemska de där Sverigedemokraterna är. Barnen som ofta varit mellan sju och tio år gamla har inför klassen och mot den vuxna läraren fått försvara sin pappa och familj. Tycker alla ni som så ofta talar om ”allas lika värde” och att man inte skall göra skillnad på folk och folk att detta känns riktigt och bra?