Så bjuder Sverigedemokraterna återigen in till föreställning. Reklamen i tunnelbanan är startskottet för en pjäs där alla inblandade hittills har spelat sina roller så väl att det liknar en marionetteater.
De nedrivna affischerna på tisdagsmorgonen är bara en av de händelser som sker helt enligt SD-manus.
Mitt på scenen står ett budskap om tiggeriförbud som egentligen inte är något nytt. Det vi ser är en i raden av provokationer som alla har ungefär samma syfte.
SD vet att de frodas i indignerat motstånd och just nu marinerar de sina sympatisörer i gemenskap.
Iskallt beräknande lyckas SD få oss att reagera just på det vis som knyter banden allt starkare mellan partiet och dess sympatisörer, detta band är vad som befäster partiets politiska inflytande.
Sverigedemokraternas kommunikation följer ett upprepande mönster, den senaste kampanjen är inget undantag. Låt mig ge några exempel.
Skenmanöver och svepskäl. Tunnelbanekampanjen riktar sig inte till turister – som riksdagsledamot Linus Bylund (SD) påstod i måndagens Studio Ett i P1.
Sverigedemokraterna har naturligtvis ingen anledning att opinionsbilda bland turister, det är ett svepskäl för att väcka starka reaktioner.
Provokationen är strategiskt mycket likt boksigneringen i Björns trädgård i Stockholm då partiledare Jimmie Åkesson (SD) fick en tårta i ansiktet och PR-succén var ett faktum. SD kommunicerar med befintliga och potentiella väljare och gör motståndare till verktyg för den saken.
Negativa reaktioner positivt för SD – annonsen är alltså ett slags installation, eller ett event, och det är främst de negativa reaktionerna i massmedier och i sociala medier som SD vill åt.
De ger ett slags bevis inför SD-sympatisörer på att missnöjeskampen behövs.
Tunnelbanan är alltså inte kampanjens huvudkanal, uppmärksamheten är en central del i budskapsspridningen och som kontaktyta mot sympatisörer.
Vi mot dom – dagens protester är som ett eko från valrörelsen då ryggar vändes, inte bara till SD-politiker, utan samtidigt till deras väljare. Ska SD få mindre inflytande måste deras sympatisörer både byta idéer och känna sig välkomna i andra gemenskaper.
Monstret växer sig starkare ju mer vi hatar det, så att säga. Indignerade protester bygger gemenskap hos de som redan tar avstånd från SD men hjälper samtidigt partiet att knyta ett allt starkare band till sina sympatisörer.
Sakliga invändningar är svårare för SD att värja sig emot men också svårare för oss andra att uppbåda och enas kring.
Budbäraren tar smällen – SD slipper i praktiken ta ansvar för sin provokation när protesterna nu i första hand riktas mot Stockholms lokaltrafik för att ha gett kampanjen utrymme.
SL hänvisar till ettpolitiskt beslut om politisk reklam i tunnelbanans miljöer och att man därför inte kunnat säga nej. Hur det än är med den saken jublar SD när vi attackerar budbäraren istället för att bemöta budskapet i sak genom att tydligt förklara varför tiggeriförbud är orimligt.
SD vill positionera sig som enda opposition. Detta är en mycket stark gemenskapsfaktor som blev explicit efter den så kallade Decemberöverenskommelsen.
Den är bara möjlig så länge andra partier inte talar i sak om de frågor som SD-väljare upplever är viktiga. Ingen behöver godkänna Sverigedemokraternas problemformuleringar men alla måste hitta ett sätt att adressera det som förenar SD-väljare, i detta fall synen på tiggeri.
Bland oss som inte sympatiserar med SD finns en glödande ilska inför partiets inflytande.
Provokationer som tunnelbanekampanjen fungerar som tändvätska, SD vill att det ska brinna och vi hjälper till.
Det gäller för politiker såväl som för oss andra att stå emot raseriets intuition och förklara varför tiggeriförbud är orimligt. Annars spelar vi med i Sverigedemokraternas föreställning.
Det är dags att klippa banden till SD som mediaregissörer.