Religionsforskaren Per-Erik Nilsson drar på stora växlar när han läser in realpolitik i Homeland. Hans tolkning av karaktären Nicholas Brody är direkt pinsam. För oss andra är Homeland framför allt en fiktiv underhållningsserie, skriver David Lindén, doktorand i historia.
Religionsforskaren Per-Erik Nilssons kritik mot att SVT sänder den amerikanska dramaserien Homeland låter som ett eko av 1970-talets vänsterrörelse, då han vill imitera Jan Myrdal och använder ”Förenta Staterna”, i stället för det vedertagna namnet USA. Men den är också full av regelrätta felaktigheter.
Inledningsvis hävdar Nilsson exempelvis att serien är en av ”en rad populärkulturella uppgörelser med samtida politiska fiender till den självutnämnda fria världen”. Förvisso står det honom fritt att se politik i en dramaserie, men de flesta tittare inkluderat undertecknad ser den främst som just ett drama och – hör och häpna – USA som ett betydligt bättre land än vad som skulle komma av den teokratiska fascism som förespråkas av både seriens och verklighetens terrorister.
När han sedan vill tolka karaktären Nicholas Brody som extra ondskefull visar han prov på en okunskap som blir direkt pinsam. Brody är inte extremist för att han är vit, utan för att han är en rabiat konvertit och därmed extremist.
Det finns flera historiska förebilder, som den tyske SS-officeren Franz Bartel, som efter andra världskriget fick asyl hos Egyptens diktator Gamal Abdal Nasser. Men det är troligare att inspirationen är amerikanen John Walker Lindh som i början av 2000-talet stred tillsammans med talibanerna. Gemensamt för de konvertiter som stött islamistisk terrorism är att de har hatat USA och de politiska värden som skapat den moderna demokratin.
Dessutom kan man ställa sig frågande till Nilssons påstående om att en ”illiberal politisk ordning” har etablerats i Europa och USA. Kanske har Nilsson tillgång till för den breda allmänheten okända källor för att verifiera sitt påstående.
För mig verkar det dock som vi fortfarande har allmänna val på båda sidor av Atlanten, och som att vi fortfarande kan avsätta våra politiker när vi anser att de inte har skött sitt jobb.
Självklart finns det fel i USA, men det är ett betydligt bättre land att bo i än exempelvis Iran.
Slutligen bör sägas att Nilsson borde spendera en längre tid i USA. Ty han skulle då inse att det är ett land med många fel och brister, men att det också har flera kvalitéer. Debattklimatet är exempelvis betydligt bättre ur en demokratisk synpunkt eftersom en stor mängd åsikter får komma till tals.
I USA kan man, till skillnad från i Sverige, få ett arbete på ett ansett universitet, även om man har satt i system att kritisera det land som skapat universitetet, vilket MIT-professorn Noam Chomsky har visat. Man tolererar en kritik mot det egna samhället. En sådan kritik i Sverige skulle omintetgjort någon form av karriär.
I Sverige måste ett budskap anses vara ”lämpligt” och detta har bidragit till att politiker kan få sympatiröster för att de anses vara anti det politiska etablissemanget.
Lite tillspetsat skulle man kunna påstå att det friare debattklimatet i USA bland annat beror på att deras många tv-kanaler inte försöker göra politik av populära dramaserier.
Kanske Per-Erik Nilsson kunde lära av detta.