• Viktigt meddelande:

    Information om skogsbränder på flera platser i landet Läs mer

Författaren Sebastian Lönnlöv om sin arbetslivserfarenhet i vården. Klipp SVT Kulturnyheterna. Foto: SVT

”Vi lever i en tid som hyllar ungdom”

HEM TILL VARJE PRIS · ”Vi lever i en tid som hyllar ungdom. Äldre och åldrande har låg status, omsorgsyrken värdesätts inte”, skriver Sebastian Lönnlöv.

Sebastian Lönnlöv
Författare

Nu i januari ger jag ut personlig reportagebok om äldreomsorg: ”Varje dag är en vårdskandal”.

Med titeln menar att vi borde prata om vardagen och helheten, istället för blåsa upp skandaler och sedan jaga vidare efter nästa nyhet.

Det räcker inte att peka ut enstaka syndabockar.

Det handlar om vad vi vill att äldreomsorgen ska vara – för oss, för våra anhöriga, för dem som jobbar med vård och omsorg. Är vi nöjda dagsläget – och, om inte, vad behöver förändras?

Jag jobbade inte alls särskilt länge inom äldreomsorgen, men mina sexhundra timmar gav så många intryck att de kunde ha blivit en betydligt tjockare bok än den som nu finns att läsa.

Jag skrev när jag kom hem från ett arbetspass, för att ösa ur mig alla känslor och tankar – men jag lyckades inte gå vidare, blev inte av med minnena.

Jag hade ett dokument fylld med texter om människor som inte längre levde.

I den färdiga boken är alla namn och personliga detaljer utbytta eller borttagna, men boken handlar om dem jag mötte – och om den extrajobbande tjugotvååring som mötte dem.

För min del handlade det om långa arbetspass, bristfälliga kunskaper och brist på kontinuitet.

Som timvikarie hoppade jag runt på olika avdelningar och lärde aldrig riktigt känna den övriga personalen eller de äldre. Jag var stressad, oerfaren och osäker.

Jag kunde vara så trött efter mer än tio timmars jobb att jag inte längre orkade tänka. Samtidigt skulle jag ta hand om dementa som behövde lugn och stabilitet.

Jag lyckades aldrig bli nöjd med mig själv som omsorgsgivare, eller med hur ”omsorgstagarnas” dagar såg ut. Det fanns för lite utveckling eller ens upprätthållande, för mycket tristess och depression.

Själv kunde jag gå hem efter varje pass, men jag såg aldrig fram emot nästa.

Jag var ständigt full av samvetsstress över allt jag inte hade lyckats göra. Dessutom gnagde oron. Kanske hade jag gjort något fasansfullt fel utan att inse det? Glömt att aktivera en av de golvlarm som skulle tjuta om någon som inte hade stadiga ben reste sig.

De äldre var oroliga, ångestfyllda, sjuka och sköra. Det kunde så lätt bli så fel. Jag litade aldrig på mig själv, min förmåga att klara stressen och hålla koll på allt. Värre var att jag heller aldrig litade på helheten.

Alltför ofta kändes arbetsdagarna som katastrofsituationer där jag och mina arbetskamrater gjorde vårt bästa – men aldrig riktigt räckte till, nådde fram, hann med mer än det mest nödvändiga. Om ens det.

Min största förhoppning nu är att så få som möjligt känner igen sig i min bok.

Ju fler äldreboenden som fungerar bra, desto gladare blir jag – men jag vet att det finns andra vars minnen skaver.

Anhöriga som har skuldkänslor, äldre som är deprimerade och inte känner sig tagna på allvar, omsorgspersonal som går på knäna och har ständig värk.

Vi lever i en tid som hyllar ungdom. Äldre och åldrande har låg status, omsorgsyrken värdesätts inte.

Det är förvånansvärt tyst om äldres livsvillkor och omsorgspersonalens arbetsvillkor. Ändå är äldreomsorgen något som angår oss alla.

Jag vill att vi pratar om den.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

#hemtillvarjepris

Mer i ämnet