Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Då de första spadtagen togs var optimismen stor. Entreprenör Mikael Fahlander och dåvarande kommunalråd Gunnel Simu med varsin spade år 2014. Foto: SVT

”Haparanda – ett skräckexempel”

OPINION · ”Hade jag inte vetat att det handlade om Haparanda hade jag trott att berättelsen om Barents Center hade ägt rum i ett land i Afrika söder om Sahara, snarare än uppe vid polcirkeln. Det är ett skolexempel på hur det inte ska gå till”, skriver Fredrik Segerfeldt efter Uppdrag gransknings reportage om Haparanda.

Fredrik Segerfeldt
Författare och liberal debattör

”Jag är väldigt glad över att vara socialdemokrat idag”. Så uttryckte sig dåvarande kommunalrådet i Haparanda Gunnel Simu (S), när kommunfullmäktige 2013 röstade igenom den stora satsningen på Barents Center, ett komplex bestående av bland annat köpcentrum, sportarena, skola och hotell.

I Uppdrag Gransknings reportage framkommer att 50 miljoner skattekronor försvann rakt ner i ett hål på gränsen till Finland. Ett fult och smutsigt hål som nu består av vatten och några pelare.

LÄS MER: Miljardprojekt skulle ge hundratals jobb

En karismatisk företagare kom utifrån och lovade stort. I utbyte fick han upphandlingen utformad för att passa just honom.

Kommunen uppfann ett nytt sätt att samarbeta: ”konkurrenspräglad dialog”, för att se till att ingen annan skulle kunna få projektet. Och så lovade man bort skattebetalarnas pengar.

Det är inte konstigt att Simu lyfte fram sin partitillhörighet, för berättelsen om debaclet Barents Center är ett uttryck för den socialdemokratiska synen på både offentlig maktutövning och företagande.

Arbetarrörelsen har haft svårt att förstå marknadsekonomins grunder eller politikens begränsningar, som att företagare ska klara sig själva, om fri och öppen konkurrens och att politikernas uppgift är att skapa en jämn spelplan för de tävlande.

I stället finns den där pampinstinkten ofta där, om att styra och peka med hela handen.

Inte sällan handlar styrningen om att man ska ”samverka” och ”satsa”. Om att kommunalrådet och den dynamiske företagaren ska ”kroka arm” och kommunen ”vara offensiv”. Vilket allt som oftast betyder att med skattebetalarnas pengar leka investerare. Det var det som hände i Haparanda.

När bygget invigdes stod Simu och fick skina ikapp med entreprenören när de tillsammans tog de sedvanligt symboliska spadtagen inför kamerornas blixtar.

Affären återspeglar också socialdemokratins grundläggande svårighet att se skillnad på egna pengar och andras. Skatteintäkter är inte vilka medel som helst.

Det är resurser som har samlats in med tvång från folk som jobbar och driver företag, som går upp på morgonen för att kämpa för att få det hela att gå ihop. Det är inte pengar man spenderar hur som helst, utan resurser som är till för att lösa gemensamma angelägenheter.

Idén med företagande och investeringar är att det är den som satsar pengarna som ska ta risken. Det är ett av skälen till att företagare måste kunna få gå med vinst. Men när politiker leker entreprenörer är det inte med egna pengar och någon ekonomisk risk tar de inte. Det är det i stället skattebetalarna som gör.

I forskning om varför fattiga länder är fattiga brukar man på engelska tala om rent-seeking, vilket kan översättas med privilegiejakt.

Det handlar om att skaffa sig inkomster på annat sätt än genom att producera och sälja varor och tjänster till kunder, oftast genom att på ett eller annat sätt få en politiker eller en offentlig tjänsteman att rigga systemet till egen fördel.

Det är förödande för samhället, eftersom det åsidosätter konkurrensen och gör att företagare ägnar sin energi åt att uppvakta offentliga makthavare i stället för att bedriva vanlig verksamhet. Dessutom undergräver det den tillit som är samhällets kitt.

Hade jag inte vetat att det handlade om Haparanda hade jag trott att berättelsen om Barents Center hade ägt rum i ett land i Afrika söder om Sahara, snarare än uppe vid polcirkeln. Det är ett skolexempel på hur det inte ska gå till.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Miljardprojektet Barents Center

Mer i ämnet