I dag är det Förintelsens minnesdag, en dag som stämmer till eftertanke om hur historien kan hjälpa oss att förstå vår egen samtid och ge perspektiv på de vägval vi har att göra i vår tid.

Att minnas Förintelsen har, som vi ser det, tre viktiga funktioner.

Vi har ett gemensamt ansvar att återupprätta offren, vi kan inte ge livet tillbaka och inte upphäva deras smärta men vi kan och måste uttala att de var oskyldiga människor.

De ord och lögner som nazisterna och deras kollaboratörer använde om offren måste i historieskrivningen ändras av oss.

Vi minns också för de överlevande och deras anhörigas skull. Många överlevande har valt att vittna medan ännu fler inte förmått att göra detta.

Alla de överlevande och deras efterföljande, vilka lever i Förintelsens långa skugga, skall veta att det de varit med om kommer aldrig att glömmas.

För det tredje minns vi för vår egen och för framtidens skull.

Vi vet att nästa gång det begås brott mot mänskligheten, nästa gång grupper förnedras, förföljs och förvägras sina rättigheter kommer det att se delvis annorlunda ut mot hur det skedde i historien.

Det är sagt många gånger men måste upprepas igen; Förintelsen började inte och slutade inte heller med Auschwitz.

Det är i den slingriga vägen på väg mot Auschwitz som vi kan få kännedom om och lärdom av de detaljer som utgör byggklossar till ett folkmord och därmed också varningstecken på att något farligt är på väg att ske.

Vi måste också lära oss att se att Förintelsen åstadkom irreparabla skador för vårt gemensamma Europa. Den judiska minoritetens närvaro i Europa är en självklar del av den Europeiska identiteten.

Förintelsen ändrade i grunden betydelsen av vad Europa är. Vi måste också se och förstå antisemitismen i vår egen samtid, den återkommer med full kraft och med nya uttrycksformer men med samma urgamla stereotyper.

Vi välkomnar därför regeringens initiativ att öka möjligheten för elever att genomföra hågkomstresor till Förintelsens minnesplatser.

Dessa resor har vi all anledning att se som viktiga och meningsskapande för unga människors förståelse av Europas historia och grundläggande demokratiska värden.

Samtidigt måste vi också inse att ett studiebesök i Auschwitz, eller på någon annan av Förintelsens minnesplatser, berättar inte historien av sig självt och ger inte heller den breda förståelse som vi talar om i inledningen av denna artikel.

Detta kräver goda förberedelser, väl genomförda resor och en genomtänkt uppföljning. Detta ställer i sin tur krav på det stöd som vi ger till de lärare och andra som kan tänkas hålla i hågkomstresorna.

Segerstedtinstitutet och Forum för Levande historia har precis startat den första 7,5 poängskursen om hur denna typ av pedagogiska studieresor kan genomföras.

Efter att vi annonserade kursen i höstas så fyllde vi utbildningsplatserna på mindre än 24 timmar.

Detta vittnar om intresset och engagemanget bland Sveriges lärare, men kanske också att det inte är självklart att arbetsgivare säkerställer att det finns bra fortbildning åt lärare när de skall genomföra de viktiga samhällsuppdrag som vi är överens om.

Det är också uppseendeväckande att trots det redan stora antalet svenska elever som besöker Förintelsens minnesplatser, tiotusentals årligen, så finns det ingen forskning i Sverige om denna omfattade verksamhet.

Senare under året kommer Segerstedtinstitutet och Forum för Levande historia att publicera en förstudie kring vilka forskningsbehov som finns för att förbättra framtidens hågkomstresor.

Från och med hösten 2018 har stiftelsen Natur & Kultur möjliggjort genom en donation till Segerstedtinstitutet att en doktorandtjänst inrättas vid Göteborgs universitet för att forska om pedagogiken kring hågkomstresorna.

Idag vill vi alla säga ”Aldrig mer” när vi tänker på Förintelsen. Om vi vill leva upp till denna viktiga fras krävs mer än att se platserna där folkmord genomfördes.

Det är svårt och smärtsamt att lära sig om de långa kedjor av små steg och val som ett samhälle och dess invånare gör på sin resa från en civiliserad demokrati in i barbariets mörker.

Därför är det så viktigt att vi satsar på lärare och på forskning.