Tidigare riksrevisor Inga-Britt Ahlenius och rerportern Britt-Marie Mattsson ur reportaget Den svenska välfärden. Foto: SVT
Debattinlägg

”Välfärden – en ödesfråga inför valet 2018”

Opinion ·

”Styrningen av den offentligt finansierade verksamheten kan tyckas vara en trivial eller ointressant fråga, men jag menar att det är en ödesfråga som rör välfärdsstatens fortsatta legitimitet”, skriver docent Shirin Ahlbäck Öberg inför reportageserien ”Den svenska välfärden”.

Om debattören

Shirin Ahlbäck Öberg
Docent i statskunskap vid Uppsala universitet

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Under en längre tid har vi genom medierna blivit varse de allt större problemen med att antingen rekrytera eller behålla personal inom olika välfärdssektorer.

De yrkesgrupper som det brukar röra sig om är verksamma inom för välfärdsstaten centrala sektorer såsom skola, vård och omsorg. Vad handlar detta om? Dåliga löner, skulle en del svara.

Det är troligen en delförklaring, men den bild som framträder när man tar del av forskning både i Sverige och internationellt pekar ut styrningen av offentligt finansierad verksamhet som ett huvudproblem.

Sedan 1990-talet har en styrningsfilosofi varit förhärskande inom svensk, ja västerländsk, offentlig förvaltning, nämligen den som brukar samlas under paraplybegreppet New Public Management (NPM).

I ett läge där offentliga byråkratier under efterkrigstiden hade expanderat på ett – i historiskt perspektiv – exempellöst sätt fanns det goda skäl att i den statsfinansiella mycket trängda situationen se över hur den offentliga sektorn arbetade.

Politiker över hela färgskalan ville öka effektiviteten och kvaliteten i den offentligt finansierade verksamheten, och det skulle ske genom att den offentliga sektorn förnyades.

Gemensamt för NPM:s reformidéer är att de har hämtat inspiration från det privata näringslivet.

I korthet går de ut på ett utpräglat marknadstänkande, där stor uppmärksamhet ägnas åt kostnadskontroll och finansiell genomskinlighet, överföring av marknadsmekanismer till den offentliga verksamheten, decentralisering samt bolagisering och privatisering av den offentliga verksamheten.

De nya styrformerna syftade således till att rationalisera och effektivisera den offentliga sektorn, inte minst genom att införa några av näringslivets granskningsmetoder.

Mätning, bedömning och utvärdering av arbete har här varit helt centralt, vilket förutsätter att organisationer och individer kan vara transparenta, självdokumenterande och återkopplande.

Målet har varit att lättare kunna hålla verksamheter ansvariga för sitt resultat, men detta i och för sig vällovliga syfte har fått bieffekter som reformatörerna inte tycks ha räknat med eller i värsta fall ignorerat.

De yrkesverksamma inom skola, vård och omsorg vittnar nämligen om att de lägger ned allt mer tid på att återkoppla vad de gör, vilket tar tid från det som de egentligen är anställda att göra.

I dagligt tal omtalas detta som ”administrativa bördor” och ”tidstjuvar”. Problemen vad gäller de kvantitativa måtten är också omdiskuterade.

Kritiken gäller träffsäkerheten i de mått som används för att mäta kvalitet, men gäller även den maktpolitiska aspekten om vem i detta system som har rätt att – via de mått som väljs – definiera vad som utgör väl utfört arbete.

Här har sedan några år tillbaka förekommit en ny debatt där yrkeskårer inom välfärdsstaten protesterat mot att de inte längre är med och formulerar måttstockarna för vad som representerar ett gott arbete.

De nya styrformerna har också öppnat för en marknad av organisations- och managementkonsulter som med hjälp av olika modeller utlovar effektivare ledning av skilda verksamheter.

Utrymmet för att med professionell utbildning och erfarenhet som grund bedöma vad som är adekvat respons i mötet med medborgare och klienter är således ordentligt beskuret vad gäller innehållet i yrkesutövningen.

Därtill kommer att den professionella autonomin även är utmanad vad gäller möjligheten att självständigt organisera arbetet.

Detta har inneburit att de yrkesverksamma upplevt ett misstroende som riktas mot deras professioner, vilket i sin tur bidragit till en bristande entusiasm när toppstyrning fått gå före professionalism.

Att dessa ändrade arbetsvillkor får konsekvenser för möjligheterna att rekrytera och behålla personal inom exempelvis sjukvården är uppenbar.

Det är även tydligt att införandet av de nu dominerande styridéerna saknar en fullständig kostnadskalkyl; man räknade bara med vinster – ökad effektivitet och kvalitet.

Det är självklart att offentligt finansierad verksamhet ska underkastas uppföljning och utvärdering. Det är inte det saken gäller.

Men det måste göras på ett bra och ändamålsenligt sätt.

Styrningen av den offentligt finansierade verksamheten kan tyckas vara en trivial eller ointressant fråga, men jag menar att det är en ödesfråga som rör välfärdsstatens fortsatta legitimitet.

Därför måste politiker på alla nivåer inför valåret 2018 ta de yrkesverksammas – och brukarnas – missnöjesyttringar på allvar och diskutera de avvägningar som inryms i hur välfärden ska organiseras och ledas.

Det har betydelse för dem som arbetar inom offentligt finansierad verksamhet, och naturligtvis även för medborgarna som förväntar sig en fungerande välfärdsstat.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.