Debattinlägg

”Låt det inte eskalera till ett tredje världskrig”

Publicerad

TERRORATTACKERNA I PARIS · ”Själv är jag inte rädd, utan kommer att bo kvar i detta land, upplysningsfilosofins näste, i hopp om att vi tillsammans kan hitta en väg ut ur detta kulturella, ideologiska och framförallt religiösa krig, utan att glömma det viktigaste av allt – vikten av självkritik'”, skriver Sinziana Ravini.

Om debattören

Sinziana Ravini
Chefredaktör Paletten, fristående kritiker

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Det är lördag morgon. Jag vaknar och tittar mobilen. Den är fylld av meddelanden med den återkommande frågan ”lever du?”. Varför skulle jag inte göra det? Sen inser jag vad alla syftar på.

Massakern i Paris. Jag befinner mig på ett kloster i norra Frankrike där jag har dragit mig undan världen för att förfärdiga en roman. Men nu har verkligheten hunnit ikapp mig.

Jag kan inte tro mina ögon när jag börja läsa tidningarna. 128 oskyldiga människor brutalt mördade. Och 160 Skadade. Jag fylls av illamående, när jag ser att det dessutom ägt rum på den gata jag bodde på för några år sen. Rue de Charonne. Jag går ner för att ta en kopp kaffe. Jag måste vakna.

Det känns fortfarande som att jag befinner mig i en mardröm. Men mardrömmen fortsätter.

Jag går upp i min munkcell igen. Emile, en av mina bästa vänner, som är konstnär, ringer mig. Hon är så uppskakad att hon inte sovit på hela natten.

Hon hade gatt förbi den kambodjanska restaurangen där en av explosionerna ägt rum, bara några minuter efter. ”Du förstår, det var på vårt hak detta ägde rum!

Vi hade kunnat vara där, du och jag, en kväll som denna!” Några minuter senare konstaterar hon. ”Vi befinner oss i ett krig nu”. Vad då för krig? Frågar jag. ”Ett civilt krig.”

Polisen på gatorna har nu på morgonen uppmanat oss att gå tillbaka och barrikadera oss i vara lägenheter. Förstår du? Det är krig! Det är kanske bäst att du stannar på ditt kloster ett tag.

Paris är inte samma Paris du lämnade.” Hon är både ledsen, arg och rädd. Så rädd har jag aldrig sett henne. Jag börjar på allvar känna ångest. Jag går ner och gör ytterligare en kopp kaffe och fortsätter läsa i tidningarna via min IPhone.

Jag stöter på två personer som är lika chockade som jag. En äldre dam säger. ”Ni kommer se. Det här är början på slutet. De började med USA, sen gick de till Frankrike, sen kommer de ta land efter land. Det kommer bli fler och fler massaker, på ställen vi inte ens kan föreställa oss.”

Jag har svårt för denna domedagsprofetiska diskurs så jag går ut och tänder en cigarett.

Nu är det Nouria, en annan god vän som är psykoanalytiker, som ringer mig och våndas över vad som har hänt. Hon förklarar att hon, hennes man och barnen var på konsert i det huset där explosionen ägde rum, bara dagen innan.

Hon är djupt skakad. ”Vi hade lika gärna kunnat ryka med i dramat”. Jag frågar henne hur hon ser på händelserna ur ett psykoanalytiskt perspektiv.

Hon säger ”Det som är nytt denna gång, är att man inte längre attackerar den franska staten och dess institutioner, utan folket. Eftersom Frankrike representerar idén om alla – ja, då ger man sig också på alla”.

Jag ringer George Marc, en god vän som arbetat som journalist i 40 ar och drivit en stor kulturell tidskrift som skapat mycket polemik, och som själv råkat ut för ett attentat fran den högerextrema falangen, så till den grad att han tvingades ha livvakt i flera månader.

Är vi i krig? Frågar jag honom. ”Ja, helt klart”, svarar han, ”med den politiska islamismen”. Är du förvånad över detta? ”Nej. Men inte att attentatet skulle vara av den här omfattningen. ”

Att åtta människor accepterar att begå självmord, det är väldigt sällsynt”. Vad är åtta individer mot de arméer som håller på att växa i Syrien och annorstädes tänker jag när jag har lagt på. Det börjar se mörkt ut.

På väg upp till min kammare, stannar jag upp en munk på vägen och jag frågar honom om vi kan prata en liten stund om händelserna i Paris. Han är lika bedrövad som alla andra.

Men när jag frågar honom vad kyrkan kan göra för att motarbeta terrorismen och det enorma hat och våld det skapar i sin tur, svarar han milt: ”Man måste fortsätta dra sitt lilla strå till stacken. Gå med kärlek och hopp in i framtiden och inte låta sig nedslås av något som kan stå i vägen.”

Ja, det är lättare sagt än gjort. Jag går in på min kammare. Vad kan jag göra mot denna bestialiska terror, mot detta allas krig mot alla? Jag öppnar upp datorn, och börjar skriva.

När man läser den Islamistiska Statens pressmeddelande, som hotar med att detta är bara början, så kan man kallt konstatera att Frankrike liksom alla forna kolonialländer måste på allvar nu ta itu med sin historia.

Det räcker inte med att fortsätta agera som de alltid gjort, det vill säga bedriva krig till höger och vänster, utan att tänka på konsekvenserna. Till och med självaste Blair bad om ursäkt för några veckor sen i en intervju för BBC apropå Irak kriget.

De västerländska staterna bör nu gå ihop och be om ursäkt för alla de oskyldiga liv, som deras krig fått kosta. Utan ånger, löften och konkreta handlingar för en mer human utrikespolitik och flyktningspolitik, kommer detta krig bara att eskalera, resultera i ett tredje världskrig.   

Själv är jag inte rädd, utan kommer att bo kvar i detta land, upplysningsfilosofins näste, samma upplysningsfilosofi som ursäktat koloniernas existens, i hopp om att vi tillsammans kan hitta en väg ut ur detta kulturella, ideologiska och framförallt religiösa krig, utan att glömma det viktigaste av allt – vikten av självkritik. Pennan som vapen, javisst, men detta vapen måste också vändas inåt. 

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Terrordåden i Paris

Mer i ämnet