Efter en gastkramande kväll kom valresultatet, men som väntat går det inte att utröna någon tydlig vinnare av regeringsmakten.

Det politiska landskapet har inte förändrats mycket: Socialdemokraterna är alltjämt störst och i strid med tidigare opinionsmätningar blev Moderaterna näst största parti och SD tredje största.

De tre partierna är nu mer jämnstora än tidigare och ingen av dem kan ensamma eller med hjälp av några givna bundsförvanter samla en majoritet av mandaten i riksdagen. 

Regeringsfrågan har överskuggat hela valrörelsen – och när väljarna nu presenterat spelplanen för politikerna, ställs allt slutligen på sin spets.  

Allianspartierna – som också är de enda som presenterat ett regeringsförslag – samlar ungefär 40 procent av rösterna. S, MP och V – om de ens ska räknas samman som ett regeringsalternativ – samlar lika mycket.

Enstaka mandat som skiljer blocken kommer att visa sig när rösterna är färdigräknade, men de spelar i praktiken ingen roll.

S har under hela valrörelsen lyckats grilla Alliansen på frågor om hur de ska kunna bilda en regering, utan att själva behöva svara på samma fråga en enda gång. Det är märkligt eftersom S har precis samma problem som Alliansen, och egentligen ett ännu större eftersom man helst inte vill fortsätta regera med MP.

Dessutom har Vänsterpartiet lovat att släppa igenom en alliansregering om det borgerliga blocket blir större än de rödgröna. Potentiellt är alltså en röst på V en röst på en alliansregering.

Såvida inget av de borgerliga partierna sviker allianssamarbetet kommer Löfven (S) vara precis lika beroende av SD vid regeringsbildningen som Alliansen skulle vara.

Det gäller oavsett vilket block som är störst, när de ändå inte samlar en majoritet av mandaten i riksdagen. Så länge SD är vågmästare bestämmer partiet huruvida ett regeringsalternativ släpps igenom eller inte.

Att det rödgröna blocket, även om det blivit större, inte skulle vara beroende av Sverigedemokraterna är alltså en chimär, såvida inte den bespottade December-överenskommelsen återupprättas, vilket alla har lovat inte kommer hända.  

Det enda sätt på vilket vänstern kan bilda en regering utan stöd av SD är om Centerpartiet tillsammans med Liberalerna, väljer att svika allianssamarbetet och istället stödja Stefan Löfven.

En sådan risk finns, eftersom både L och C givit mer eller mindre paradoxala löften. Både Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) säger sig varken vilja ta stöd av SD för att bilda regering eller hjälpa Stefan Löfven.

Initialt kommer Alliansen hålla ihop, men när talmansrundorna går mot sitt slut och ett extraval hotar, kommer trycket på en pragmatisk lösning öka. Och då kommer C och L tvingas välja vilket löfte de vill svika.

Det enda sättet på vilket C och L kan undvika detta dilemma är om Moderaterna själva eller tillsammans med KD bildar en minoritetsregering, som tar stöd via hoppande majoriteter.

I alla dessa scenarier har alltså C och L en avgörande maktposition för huruvida det blir en borgerlig regering eller ej.

Valet avgörs alltså inte primärt av SD, utan av Alliansens mellanpartier.

De ska ta ställning till huruvida de ska ingå en ny version av December-överenskommelsen med Löfven, där viljan att begränsa SD:s inflytande prioriteras framför att driva borgerlig politik.

Eller om deras huvudsyfte och plikt trots allt är att driva borgerlig politik med de mandat deras väljare givit dem. In i kaklet, som Kristersson (M) säger.