Statistiken kring självmord är snarlik år efter år. Den är alltså förutsägbar, skriver debattörerna. Foto: CLAUDIO BRESCIANI / TT
Debattinlägg

”Självmorden minskar om riskgrupper följs upp”

Publicerad

PSYKISK OHÄLSA · ”Problemet med den nationella strategin för att förebygga självmord är att man inte satsade en krona på att genomföra den”, skriver Alfred Skogberg och Bengt Eliasson.

Om debattörerna

Alfred Skogberg
Generalsekreterare Suicide Zero
Bengt Eliasson
Ordförande Suicide Zero

Åsikterna i inlägget är debattörernas egna.

Konstnären Paola Bruna och författaren Marcus Birro har på SVT Opinion gripande berättat om hur självmord drabbar närstående och om det osynliga mörker som finns runt om i vårt samhälle. Ett mörker som tydliggörs när vi studerar statistiken över hur många som tar sitt liv.

År 2015 var det så många som 1554 personer som begick självmord. Av dessa var 1092 män och 462 kvinnor. Dags att använda den kunskap som finns så att de viktigaste riskgrupperna får det stöd de behöver.

Statistiken kring självmord är snarlik år efter år. Den är alltså förutsägbar.

Som om tragedierna i sig inte är nog så är det än mer tragiskt att vi i ungefär hälften av fallen vet vilka det är som kommer att ta sitt liv: Det är nära tio procent av alla de cirka 8000 personer som året innan genomfört ett självmordsförsök och som kommit i kontakt med svensk sjukvård.

Men när de skrivs ut från sjukvården följs de inte upp i den utsträckning som vore rimligt. Alltför många lämnas ensamma.

Har man genomfört en så pass allvarlig handling som ett självmordsförsök så måste kunnig personal följa upp under minst ett år. Här finns en uppenbar systembrist som med inte alltför stora resurser skulle kunna förbättras och rädda livet på många som annars skulle begå självmord.

Finns det vårdpersonal som hör av sig, som tar reda på hur personen har det på djupet och samordnar närsamhällets hjälpinstanser för att garantera långsiktigt stöd, då finns mycket goda förutsättningar för att personen ska kunna ta sig ur sin depression eller annan psykisk ohälsa som ofta föregår ett självmord.

För att säkerställa att suicidala får det stöd de behöver är det något som måste finnas i alla län och kommuner: handlingsplaner för hur man lokalt ska arbeta suicidpreventivt.

Riksdagen antog redan 2008 en nationell plan för hur självmorden ska minska. Inget hindrar län och kommuner från att ha lokala handlingsplaner.

Sådana finns på en del håll i Sverige, bland annat i Sörmland, på Gotland och i Kalmar län. Men majoriteten av Sveriges län och kommuner saknar sådana planer.

I en sådan plan bör även finnas att kriscenter med lokala experter samordnar det långsiktiga arbetet. Personal på sådana kriscenter bör säkerställa att just suicidala följs upp och inte faller mellan stolarna. Likaså bör de se till så att efterlevande får det stöd de behöver.

Personal på kriscenter bör även ha koll på var självmorden och självmordsförsöken inträffar. Detta så att man gör det fysiskt svårt att ta sitt liv, exempelvis på broar där man vet att folk hoppat eller på järnvägsövergångar som är drabbade.

Ju svårare det blir att rent fysiskt ta sitt liv desto färre kommer att dö eftersom impulsen att ta sitt liv går över med tid.

Vidare bör personal på kriscenter utbilda närsamhället i de program vi i dag vet minskar självmorden, som till exempel Första hjälpen till psykisk hälsa, Aktion livräddning och YAM – Youth Aware of Mental Health.

Det suicidpreventiva arbetet måste få kosta. Problemet med den nationella strategin för att förebygga självmord är att man inte satsade en krona på att genomföra den.

De nio punkter som togs fram inom ramen för strategin delades ut till olika myndigheter som med befintlig budget skulle genomföra dem. Ingen samordnare tillsattes. Även om ljusglimtar finns så har alltför lite hänt och självmordstalen är ungefär desamma år efter år.

Om vi visste att Estoniaolyckan skulle inträffa på nytt och ta livet av över 850 personer, skulle vi då inte göra allt i vår makt för att förebygga katastrofen? Borde inte det få kosta pengar?

Så varför resonerar vi inte på samma sätt när det gäller självmord? Vi vet ju vilka som i stor utsträckning kommer att ta sitt liv inom 12 månader.

Folkhälsominister Gabriel Wikström har varit tämligen osynlig i debatten om hur självmorden kan minska. Dags att agera med kraft nu!

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.