Alla franska presidentval är dramatiska, men frågan är om inte presidentvalet nu på söndag är mer dramatiskt än på länge.
Frankrike är ett land i gungning, gastkramat av inrikespolitiska spänningar.
Landet befinner sig sedan länge dessutom i sjunkande tillstånd. Arbetslösheten är permanent hög, ekonomin går stadigt nedåt, de sociala motsättningarna ökar mellan fattiga och rika.
Frankrike har Europas största infödda muslimska och judiska befolkning.
Efter alla de blodiga terroristattentaten patrullerar tungt beväpnade militärer och poliser gatorna. De bevakar statliga institutioner, nöjesinrättningar och kommunala skolor.
Miljontals fransmän är medvetna om att den gamla och självklara glansen som förr lyste kring fransk kultur, litteratur, film och industridesign – är borta. Franska språket talas av allt färre personer i Europa.
Majoriteten av medborgarna har tappat förtroendet för de etablerade politikerna, som inte längre kan erbjuda nya lösningar på landets problem. Därför har fortfarande cirka en tredjedel av väljarna inte bestämt hur de ska röst och en tredjedel tänker inte rösta alls.
Elva kandidater ställer upp i valet. Opinionsundersökningar ger de tre främsta ungefär lika många röster – nu bara några dagar för första omgången i valet på söndag leder oberoende centermannen Emmanuel Macron med någon procent före Nationella Frontens Marine Le Pen.
Tätt bakom dem kommer förre premiärministern, den skandalomsusade högermannen Francois Fillon.
Osäkerheten är mycket stor.
Det senaste valet i USA och valen i Europa har visat att opinionsundersökningar sällan går att lita på.
Om ingen kandidat får femtio procent i första omgången går de två främsta vidare till nästa omgång den 7 maj.
Om det då blir Macon mot Le Pen är det troligt att alla de politiska partierna enas om att rösta på Macon, bara för att slippa den högerextrema nationalisten och rasisten Le Pen.
Så brukar det vara i franska val, att väljarna röstar mot någon för att slippa någon annan. Detta har skapat en allt större trötthet i väljarkåren, en känsla av att det ändå inte blir någon förändring och det som politikerna lovar blir ändå aldrig av.
Emmanuel Macron, 39, har den traditionella bakgrunden för franska politiker oberoende av partitillhörighet. Han har gått i de rätta elitskolorna. Han gjorde lysande bankmannakarriär innan han blev socialist. Som finansminister fick han socialistregeringen att genomföra business-vänliga reformer.
Trots presidentens och premiärministerns protester hoppade han av socialistpartiet förra året för att bilda sin egen oberoende centerliberala plattform. Målet är presientposten. Han kan mycket väl vara där den 7 maj, framröstad av sina forna och svikna vänner inom vänstern. Allt för att slippa Le Pen.
Men kanske får valtröttheten, misstroendet mot etablerade politiker och känslan av Frankrikes ökade politiska och ekonomiska impotens i världen tillräckligt många att proteströsta mot hela systemet och föra fram Marine Le Pen i hopp om att hon ska göra Frankrike stort igen.
För den drömmen är stark hos miljontals fransmän, drömmen om la gloire de la France!