Snabba beslut utan relevant beslutsunderlag och utan ändamålsenliga alternativa institutionella lösningar på plats är en bra utgångspunkt om man vill rasera centrala funktioner av ett samhälle.

Det är inte konstigt att stora problem föreligger i olika förändringar av arbetsförmedlingen mot att till exempel bli mer digitaliserad.

Stora avgörande förändringar av arbetsförmedlingen med centrala verksamhetsmässiga och juridiska problem måste få ta tid och utredas ändamålsenligt, annars går det fel om och om igen.

Förutom att den nya tekniken ibland inte fungerar finns det stora risker för att de arbetssökande som inte använder arbetsförmedlingens digitala tjänster riskerar att få sämre service och därmed drabbas av längre tid i arbetslöshet än de arbetssökande som i högre grad kan klassas som digitala.

Nyligen publicerad forskning visar också att fler möten med en arbetsförmedlare leder till lägre arbetslöshet i synnerhet om de kombineras med kontroll genom ett utökat stöd och en djupare uppföljning.

Arbetsförmedlingen har funnits i Sverige i över 100 år.

Under stora delar av denna period har arbetsmarknadspolitiken, med arbetsförmedlingen i centrum, varit oerhört betydelsefull för landets utveckling på arbetsmarknaden och för hela Sveriges ekonomi.

Den allmänna bilden är att Sverige haft en väldigt stark arbetsmarknadsutveckling under hela efterkrigstiden men att det under de senaste 10 åren gått något sämre.

Att denna något försämrade bild skulle bero på en försvagad arbetsförmedling känns långsökt speciellt som forskningen istället i ett antal tidigare studier påvisat positiva direkta effekter av förmedlingsinsatser.

Givetvis kan allting bli mycket bättre och arbetsförmedlingen måste hela tiden kontinuerligt utvecklas för att till exempel vara anpassad till nya krav som ställs av den moderna arbetsmarknaden.

Men i debatten bör man påpeka att det finns stora risker att utvecklingen på arbetsmarknaden snarast kommer att försämras om man genomför kraftiga förändringar och neddragningar av verksamhetens roll och inriktning på kort tid utan tillräckligt underlag för beslut samt utan att ha färdigställt de institutionella förhållanden som måste finnas på plats.

Den mest omdebatterade förändringen av arbetsförmedlingen har berört den ökade inriktning mot att privata aktörer tar hand om hela matchningen av arbetssökande och lediga jobb har inte stöd av forskarna.

En övergång mot privata aktörer kommer att ha en rad problem och kräva att många olika lösningar finns på plats. Hur och för vad ska man betala så man ger rätt incitament, kanske ska man använda ökade skatteinbetalningar från enskilda individer – då först får företagen betalt.

De nationella och internationella forskningserfarenheterna av jämförelser mellan offentliga och privata aktörer visar inget stöd för att en privat förmedling fungerar bättre, snarare anger resultaten den omvända slutsatsen.

Det är då fullständigt obegripligt att man inte inväntar resultaten av en kontrollerad försöksverksamhet innan man förändrar verksamheten i grunden.