Det är dags att vi gör en rejäl förändring av idrotten i skolan. Dra ner på antalet schemalagda timmar och satsa istället på lektionernas kvalitet för att förbättra folkhälsan.

Det är med sorg jag tänker tillbaka på hur skolidrotten formade mig under så många år.Jag var aldrig bra på att springa och har alltid varit bollrädd, så jag spenderade de flesta idrottslektioner i ett hörn och försökte undvika de hårda bollarna som kom flygande. När vi hade löptest kom jag alltid sist och var eleven som fick springa en kortare löprunda än tänkt för att hinna i mål innan skymning. Varje idrottslektion, från lågstadium till gymnasium, var en plåga. Jag avskydde alla lekar och sporter som idrottsläraren introducerade, och jag var alltid sämst.

Hade det varit en amerikansk High School-film hade jag varit karaktären som alltid blev vald sist, men tack och lov hade vi aldrig det systemet till lagindelning i Gävle.

Och omklädningsrummet. Man skämtar ofta om hur killarna har penismätartävlingar i omklädningsrummen, men det är inte bara ett skämt. Både killar och tjejer kollar in andras kroppar i duschen. Jämför sig och undrar om man är normal. Jag minns hur jag tittade på mina små bulor till bröst och jämförde dem med mina klasskompisars vackra kurvor. Drog i det lilla fettet jag hade på magen och såg ingen annan med så fet mage som mig. För att inte tala om mina stora lår. Alla andra hade ju så långa smala ben, varför var inte mina som deras?

Så här hade jag det två gånger i veckan, varje vecka, i tolv år. Jag skapade mig en identitet som lat och otränad, undvek att vara med och leka på rasterna eftersom jag inte kände mig tillräckligt bra. Den osanna identiteten bar jag med mig tills för ett år sedan.

För sanningen var att jag var en av de mest aktiva i min klass.

Medan de flesta andra hade ett par timmar långa träningar några gånger i veckan, spenderade jag all min vakna tid i stallet.

Jag åkte direkt till hästarna när jag slutat skolan och var där tills det var dags att sova. Utöver ridningen i sig spenderade jag timmar varje dag med att sopa stallgångar, bära fodersäckar och flytta flera ton tunga höbalar. Dessutom bodde jag på landet, en mil ifrån stallet, och eftersom busstrafiken var mer eller mindre obefintlig cyklade jag nästan dagligen till och från stallet. Man kan utan problem säga att jag var vältränad och aktiv – långt ifrån lat.

Som fjortonåring blev jag för första gången introducerad till ett gym, och jag älskade det. Jag fick beröm för både styrka och teknik, och fortsatte sporadiskt att styrketräna genom resten av skoltiden.

Idag tränar jag massor, men bara det jag tycker är kul. I somras fick jag som 19-åring reda på att jag lider av ansträngningsastma, och det är därför som jag har så svårt för löpning. Bollar ogillar jag fortfarande.

På söndag är jag färdigutbildad personlig tränare, vilket aldrig hade hänt om jag inte flyttat utomlands en period förra året och fått en chans att upptäcka mig själv långt ifrån svenska skolans fyrkantiga värld.

I skolan lär man sig att man är dålig på idrott, så då undviker man det på fritiden också. Jag tycker det är dags att vi gör en ordentlig förändring av skolidrotten och slutar att återanvända gamla slitna bollsporter.

Många vill lägga in fler idrottslektioner för att förbättra folkhälsan, men resultatet på en sådan förändring skulle bli det motsatta, tror jag. Räkna inte med att vi får en smalare och mer hälsosam befolkning. De elever som tycker att idrotten är rolig rör redan på sig på raster och fritid, och för resten fungerar idrotten kontraproduktivt.

Variera lektionerna mer så att alla kan hitta en motionsidrott de finner rolig och som de kan börja utöva på fritiden. Kvalitet före kvantitet. Ytterligare en eller två idrottslektioner i veckan kommer inte göra skillnad.

Att däremot få barn att upptäcka hur roligt det kan vara att röra på sig – det kommer att göra skillnad.