SKOLSTART I veckan är det dags för landets grundskoleelever att gå tillbaka till skolbänken. För barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är skolstarten ofta ångestladdad. Sverige behöver satsa på en mer flexibel skolgång så att även elever som inte fungerar som ”medeleleven” klarar skolgången med självkänslan i behåll.
I veckan är det dags för landets grundskoleelever att gå tillbaka till skolbänken. För barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf – som ADHD, Aspergers syndrom och andra autismtillstånd samt systerdiagnoserna) är skolstarten ofta ångestladdad. Barn, som en gång började sexårsverksamheten med sina klasskamrater där alla hade glugg och nyfikenhet, trillar efter år av ständiga misslyckanden och utanförskap ut på andra sidan grundskolan som nedslagna spillror till ingen nytta vare sig för sig själva eller för samhället.
Är det barnens eget fel? Lärarnas, föräldrarnas? Det tror inte vi. Det är samhällets missriktade resurser och medias ovilja att informera istället för att skriva sensationsrubriker med desinformation som fokuserar på myter och fördomar -istället för att bygga på forskning och fakta.
Nästan alla skolor har ”hemmasittare” utan giltig frånvaro. Barn som har gett upp för att skolan inte lyckats stödja dem på det sätt de behöver. 40 procent av skolor som Skolinspektionen undersökt fick kritik för detta. Autism -och Aspergerförbundet fann att 59 procent av elever med Aspergerssyndrom har varit hemma från skolan, kortare eller längre tid.
Lärarhögskolan ger inte tillfredställandeutbildning om barn med npf-problematik, trots att lärarna kommer att möta 1-2 i varje klass med adhd och/eller autism. Även socionomer, sjuksköterskor, kuratorer, poliser – alla som möter barn i sin profession borde få npf-kunskapen i sin grundutbildning.
Under alliansregeringens första fyra år ökade antalet unga förtidspensionerade med nära 50 procent. Det är ofta ungdomar med npf som inte ens ges en chans. Regeringen beklagar siffrorna i statistiken men gör inte nog för att förändra dem. Unga som ramlar ur gemenskapen i skola och arbetsliv ökar.
Än idag kan man läsa artiklar som menar att barn som inte kan anpassa sig har dåliga föräldrar. Men vi pratar om funktionsnedsättningar som inte går bort, men kan underlättas att leva i med rätt insatser och uppmuntran vid varje framsteg. De flesta specialpedagogiska metoder fungerar dessutom utmärkt på barn utan npf-diagnoser.
Ingen annan sjukdom eller funktionsnedsättning är så utsatt och ifrågasatt som npf-diagnoserna.Det hörs anklagelser om att droga ner barn för att göra dem fogliga – när centralstimulerande medicin istället hjälper de lågaktiva ADHD-hjärnorna att uppnå normal koncentration och minskar den ibland skadliga impulsiviteten. Någon utan ADHD reagerar inte ens på en läkarordinerad dos centralstimulerande. Forskning visar att rätt medicinering inte ökar risken för missbruk längre fram. Tvärtom börjar många med ADHD utan diagnos att självmedicinera med gatudroger eller alkohol – överdoserat med påföljande sociala problem och sämre hälsasom enda resultat.Är det försvarbart att haussa upp ADHD-medicinering, när skadeverkningarna utan utredning och läkarstödd medicinering blir mångfaldigt större både för individen och för samhället? Det går inte längre att förneka att npf-diagnoser är en realitet.
Sverige borde nu ha kommit mycket längre i debatten, i kunskapen och förståelsen kring människor som har en funktionsnedsättning som inte syns. Detta är människor som redan är mycket utsatta och istället behöver stöd och förståelse.Det är dags att publicera mer kreativa inlägg och artiklar än att kalla medicin för knark och att dessutom sluta rubricera våldsverkare med diagnos. Det är medias ansvar vad de publicerar, men det är samhällets ansvar att utbilda medborgarna.
Sverige behöver satsa på en mer flexibel skolgång med alternativ så att även elever som inte fungerar som ”medeleleven” klarar skolgången med självkänslan i behåll och får en meningsfull framtid.
Det krävs en bred samhällsomvärdering av vilka förutsättningar och resultat som ska belönas. Helt enkelt en mer nyanserad syn på människor och vad de kan. Olika förmågor och personligheter måste vara likvärdiga på vägen mot och i vuxenlivet/arbetslivet. Det är alla barn som börjar skolan i veckan värda, tycker vi!