Höger, gymnasielärare Daniel Sandin. Vänster, skolavslutning i Stockholm. Foto: Henrik Montgomery/TT
Debattinlägg

”Skolavslutningen – en tid då tystnaden blir talande”

Publicerad

”Talrädda elever måste fångas upp och erbjudas möjlighet att tillsammans med andra talrädda elever träna på att tala i situationer som upplevs jobbiga. Faktum är att det egentligen inte är så svårt att hjälpa dessa elever. Men det gör sig inte av sig själv”, skriver Daniel Sandin.

Om debattören

Daniel Sandin
Gymnasielärare

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Nu är det inte många dagar kvar av skolterminen. För en större grupp elever än vi vanligtvis tror kommer dessa dagar inte enbart att innebära en skön start på en välbehövlig vila.

För en hel del elever kommer avslutningen innebära att de får ett konkret bevis på sin otillräcklighet: de kommer att få betyg som inte är så höga som de skulle kunnat vara, bara på grund av att de saknar en enda förmåga.

För en hel del elever kommer denna bristande förmåga också vara anledning till oro och ångest för att de nu i avslutningstider förväntas stå i centrum på avslutnings- och studentsamlingar, och kanske till och med förväntas hålla ett avslutningstal.

Uppemot femton procent av eleverna på högstadiet och gymnasiet lider av det vi brukar kalla talrädsla.

Det betyder att de upplever ett mycket stort obehag inför och vid olika typer av muntliga situationer. Talrädsla ska inte blandas samman med den oro och det obehag de flesta av oss känner när vi ska tala inför andra.

Talrädsla handlar om ett betydligt större lidande och kategoriseras inom psykologin som den vanligaste formen av social fobi.

Talrädsla påverkar den drabbade på många sätt. Det mest uppenbara är det lidande rädslan för med sig; många plågar sig genom sina muntliga redovisningar i skolan, andra gör allt för att slippa dem.

För många elever kommer talrädslan också göra att de inte säger något alls på lektionerna. Talrädslan riskerar leda till att dessa elever får sämre omdömen och betyg än de skulle fått annars. Faktum är att allt detta lidande egentligen är helt onödigt.

Talrädsla är en funktionsnedsättning i den mening att den hindrar eleven från att prestera fullt ut. På så sätt är talrädsla jämförbar med andra typer av funktionsnedsättningar, som till exempel läs- och skrivsvårigheter, dyslexi.

Men det finns en avsevärd skillnad. Dyslexi är en så kallad bestående funktionsnedsättning, det vill säga att det inte går att fullständigt bli kvitt den. Enligt skollagen gör det att elever med dyslexi har rätt till att vid betygssättning undantas från bedömning utifrån kunskapskrav de inte kan nå på grund av sin dyslexi.

Enkelt uttryckt: de ska inte drabbas på grund av sin funktionsnedsättning. När det gäller talrädsla kan man inte göra ett sådant undantag.

Det beror på att talrädsla inte är en funktionsnedsättning som kan anses vara bestående; talrädsla går med rätt hjälp att bli kvitt. Och enligt skollagen ska alla elever ges förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt.

När det gäller talrädsla innebär det att skolan ska se till så att eleverna kan utvecklas så att talrädslan inte står i vägen mellan dem och full kunskapsutveckling.

Problemet är dock uppenbart: skolan lyckas inte.

Talrädsla kallas traditionellt för talängslan. Det säger något om hur vi brukar se på detta problem. För att vara ängslig är ju trots allt inte så farligt kan man tycka.

Men saker ska kallas för vad de är. Talrädsla är en fobi, en rädsla. Den innebär ett stort lidande för de drabbade. Och den innebär att man inte kommer till sin fulla rätt.

Dessutom kommer de flesta elever med talrädsla att sluta skolan med sin talrädsla i behåll. De får inte möjlighet att utvecklas. Det är ett stort svek mot dessa elever.

Talrädsla är fullt möjligt att bli av med. Det som krävs är kunskap om fenomenet och att skolan tillsätter resurser för att skapa en systematisk verksamhet för att hjälpa de drabbade eleverna.

Talrädda elever måste fångas upp och erbjudas möjlighet att tillsammans med andra talrädda elever träna på att tala i situationer som upplevs jobbiga. Faktum är att det egentligen inte är så svårt att hjälpa dessa elever. Men det gör sig inte av sig själv.

Talrädsla är en funktionsnedsättning som är betydligt vanligare än dyslexi. Trots detta är kunskapen i skolan om talrädsla betydligt mindre än om dyslexi.

Det leder till att alldeles för många elever som lider av talrädsla inte får adekvat hjälp i skolan.

Vi måste ändra på det! Och det finns ingen anledning att vänta.

Nu, i avslutningstider då denna grupp elevers problem tydligt synliggörs, och årets skolverksamhet samtidigt utvärderas, är i själva verket den bästa tid att fundera över hur man ska göra för att nästa års elever ska få bättre möjligheter att göra sina röster hörda.

Till syvende och sist är handlar det ju faktiskt om en demokratisk rättighet.

Daniel Sandin:

Visa

Gymnasielärare och författare till boken Talrädsla i skolan – att förstå och hjälpa elever som inte gillar att tala

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Skolavslutning

Mer i ämnet