Bögar och hivsmittade ska inte behöva bekymra sig över att diskrimineras av sjukhuspersonal, lika lite som kvinnor som vill göra abort ska behöva oroa sig över att få vård. 

17 februari. I dag är det exakt fem år sedan min kroppspulsåder brast. Kärlen gav vika och blodet sipprade ut ur sina ordinarie banor. Jag säckade ihop utanför Pressbyrån. Inom några minuter hade ambulansen tagit mig den korta vägen till Sahlgrenska i Göteborg och snart låg jag i en rullande säng, med ett springande sjukvårdsteam omkring mig, i all hast på väg mot operationsrummet. Smärtan var obeskrivlig.

Jag hade bara två saker i huvudet: mina tvillingar och min homosexualitet. Mina 2-åriga tvillingar: skulle jag någonsin få se dem igen? Min homosexualitet: tänk om personalen märkt att jag är bög, och nu inte kommer att göra sitt bästa för att rädda mitt liv? Ska jag behöva dö bort från mina barn bara för att jag är gay?

Jag hade läst universitetslektor Gerd Röndahls rapport från 2003 och 2004 i vilka hon intervjuat sjuk-och undersköterskor rörande synen på homosexuella patienter och hivsjuka. En anmärkningsvärd andel av sköterskorna hade en uttalat negativ uppfattning om homosexuella vårdtagare och när det gällde patienter med hiv ville så många som 36 procent av de tillfrågande sköterskorna välja bort att vårda dessa om det bara var lagligt möjligt. Inte undra på att jag kände oro, när döden knackade på dörren och mitt liv låg i vårdpersonalens händer. Jag hade inte hiv, men jag var bög, och det var illa nog.

I efterhand vet jag att jag inte hade behövt vara så ängslig. Svensk sjukvård föreskriver en säker och jämlik sjukvård åt alla. Som sköterska kan man inte välja och vraka bland arbetsuppgifterna. Detta gäller även barnmorskor, som i det nu aktuella fallet där barnmorskan Ellinor Grimmark DO-anmält en arbetsgivare för att hon inte beviljats samvetsfrihet att neka tjänstgöring i samband med aborter. Grimmark hänvisar till sin kristna tro och i en artikel på SVT Debatt pläderar Jacob Rudolfsson, från Svenska Evangeliska Alliansen, för införandet av en samvetsklausul för vårdpersonal gällande abort.

Rudolfssons artikel kommer i en tid då svensk abortlagstiftning ifrågasätts inifrån själva riksdagen, där Svergidemokrat argumenterar för en kraftig beskärning av kvinnors rätt till abort. I Spanien diskuteras samtidigt ett lagförslag som vill begränsa kvinnors aborträtt till ett minimum (efter våldtäkt eller vid risk för kvinnas liv).

Dessa rörelser i tiden blundar för det faktum att rätten till laglig abort i många fall handlar om rätten till ett fortsatt liv för de berörda kvinnorna. Illegala aborter skördar tusentals kvinnoliv varje år världen över.

Till skillnad från Rudolfsson menar jag att vi först och främst måste slå vakt om patientens rätt till en säker och jämlik vård. Sköterskor, barnmorskor och läkare må ha vilka religiösa och moraliska värderingar de vill gällande abort. Men liksom fallet med homosexuella patienter och hivsjuka, gäller det att vi håller fast vid en lagstiftning som inte ger vårdpersonalen rätt att välja och vraka mellan vilken vård man är beredd att ge vilken patientgrupp.

Som bög ska jag inte behöva bekymra mig över att diskrimineras när mitt liv är i fara. Kvinnor som uppsöker vården för abort ska inte heller behöva ängslas.

Sjukvården ska präglas av professionalitet och empati.