Foto: Privat/Remy de la Mauviniere/AP/TT
Debattinlägg

”Släpp publiceringarna och ta itu med det verkliga problemet”

”Jag orkar inte ta en enda diskussion till, om tidningars övertramp eller ansvarstagande när namn publicerades. Vi måste kunna lyfta blicken”, skriver läraren Elinor Holmström.

Om debattören

Elinor Holmström
Lärare och initiativtagare till #ickegodkänt

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

En stor del av debatten kring metoo har kommit att handla om namnpubliceringar, om huruvida medierna gjorde rätt eller ej när de publicerade namn på påstådda förövare.

Det är tragiskt att se hur debatten som borde handla om flickors, tjejers, kvinnors rätt till sina kroppar istället handlar om män som har betett sig som svin – olagligt eller ej.

För min del var vittnesmålen, historierna, erfarenheterna starka nog; jag behövde inga namn. Jag både grät och blev illamående när jag sammanställde historierna jag fick in under uppropet #ickegodkänt, när jag tog del av vänner och bekantas erfarenheter på sociala medier – när jag insåg magnituden av problemet.

Allt detta utan namngivna förövare. Vittnesmålen var starka nog.

Majoriteten av de vittnesmål som delades under förra hösten gjordes utan namn på påstådda förövare. Det handlade, till största del, om kvinnor som delade med sig av sina erfarenheter för att uppmärksamma ett strukturellt problem, för att lägga skulden där den hör hemma, för att försöka bli kvitt sina demoner. Utan att namnge någon.

Och kanske har vi hamnat här, i landet där vi inte kan släppa debatten om namnpubliceringarna, för att vi tror att vi inte kan ta metoo längre än såhär. Att vi kan lyckas uppmärksamma problemet och kanske få någon att inse omfattningen; men inte längre än så.

Men det är inte sant. Såklart är det inte sant.

Jag har fått nedsatt undervisningstid, 20 procent, för att istället arbeta med en plan för hur vi, på min skola, ska arbeta med sex- och samlevnadsundervisningen. För att främja jämställdhet och motverka sexuella trakasserier och övergrepp.

Elevhälsogruppen har lagt till frågor om sexuella trakasserier och övergrepp i trivselenkäten som eleverna besvarar. Ledningen har, på medarbetarsamtalen, lagt till frågor om hur lärarna arbetar med jämställdhet, sex- och samlevnad, HBTQ – för att belysa och påminna oss om att det är en viktig del av uppdraget.

Det finns konkreta åtgärder att ta till. Det ansvaret ligger på min ledning, på min rektor som visar ett djupt engagemang och att problemet tas på allvar.

Det ansvaret ligger på alla ledare runt om i Sverige, som menar allvar med att ingen kvinna någonsin ska behöva skriva #metoo, igen.

Jag orkar inte ta en enda diskussion till, om tidningars övertramp eller ansvarstagande när namnen publicerades. Vi måste kunna lyfta blicken. Vi har större problem än individerna Fredrik Virtanen, ”Kulturprofilen” och Martin Timell.

Vi har strukturella problem som är större än enskilda individer, som är större än att en oskyldig eller skyldig man pryder omslaget på Sveriges kvällstidningar – i egenskap av påstådd våldtäktsman.

Vi måste rädda våra flickor och pojkar, våra systrar och bröder. Vi måste uppfostra dem bättre; lära dem mer.

Och när Cissi Wallin (förmodligen) döms för förtal, och när hennes följare (förmodligen) solidariskt betalar hennes böter; kan vi börja prata om det verkliga problemet då?

Fotnot. Ämnet Ett år efter #metoo tas upp i SVT Opinion live, 11 oktober. Medverkar gör bland andra Elinor Holmström, Louise Boije af Gennäs, Alexander Bard, Annelie Nordström och Siri Steijer.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.